Detta mörker….

…kan gå vem som helst på nerverna. Denna ofrivilliga grotta som jag typ blev inknuffad in i, i början av november, kommer jag någonsin få komma ut i solljuset igen?

december/januari 2018

Det är nog inte bara jag som funderar på om den där solen kommer att titta fram igen någon gång, men det kommer den! Våra vintrar är ju aldrig för evigt. Kanske hade det vart lite lättare om vi hade haft snö…det där vita som reflekterar ljus och som ”fluffar” upp världen lite, gör det gråa och kantiga lite mjukare.

Men jag accepterar mörkret, det är som det är, jag kan inte lägga min energi på att gnälla över det, då tar mörkret allt jag har kvar i energiväg, detta vintermörker. Nej istället får jag försöka acceptera det, eller i alla fall konstatera att det är så här nu och välja att göra det bästa av situationen.

Jag tänder ljus, jag släcker lamporna så att mörkret får en myskänsla. Jag lyssnar på regnet som smattrar mot rutan, låter mig vaggas till ro. Jag tar mig tid att reflektera, vara stilla och möta mig själv inför det nya året. Landa i det som passerat, ta med mig det jag vill lära mig från årets erfarenheter och släppa taget om det som inte blev som jag hoppades på.

december 2019

Snart är det vår igen och värmen och ljuset kommer tillbaka, det finns ett slut i denna grotta och fram tills dess gör jag valet att se det positiva som mörkret för med sig, som regnet för med sig också.

snart så….

Sårbar

Jag frågar mig själv varje gång jag lagt ut något på bloggen vad det är jag vill och tror jag kan åstadkomma med inlägget. Jag får sådan ångest för orden som är skrivna, så många ”tänk om”-tankar.

jag känner mig sårbar, orolig. Ångesten kryper upp i bröstet på mig och tankar som försöker dra ner mig, kommer upp till ytan. Men jag vill vara modig, jag vill vara sårbar – jag vill inte ursäkta mig själv, fast ursäkter kommer så naturligt. Jag har bestämt mig för att gå framåt med detta. Jag har valt att våga försöka, fast jag inte riktigt vet vart jag kommer landa. Men det är OK, vi kan inte alltid ha målet helt klart för oss, men om vi aldrig börjar kommer vi ju ingenstans.

Brene Browns båda Ted talks är helt fantastiska när det kommer till att våga vara sårbar-> titta på denna först:

och sedan på hennes Ted om att lyssna på skammen

Jag inser med hennes föreläsningar att jag vill våga ut i arenan och få mina knän skitiga. Jag vill inte vara en åskådare, jag vill inte heller låta skammen ta över och kontrollera mig.

Så jag andas igenom min ångest, mina oroliga ”tänk om” tankar. Jag andas och påminner mig själv om vad det är jag vill försöka med.

Det är inte endast texten jag har ångest över, jag har ångest över bilden på mig, sittandes där i morgonrock och under ett täcke – det ser ju inte så drömlikt ut som det kanske ser ut när alla andra lägger upp bilder på meditation, men sanningen är precis i den bilden – jag ser inte så fantastisk ut på morgonen 😉 min morgonrock är kanske inte den snyggaste men den är skön och bekväm. Jag kan inte lära att älska mig själv och min kropp och mina ord och tankar om jag inte börjar här.

visst hade jag kunnat ta en mer planerad och snyggare bild – men hur på riktigt och äkta hade det varit? Det är ju den där jag är, jag vill tycka om henne. Så jag börjar här, jag gör mina val och jag försöker. Jag är livrädd och ångesten vill plåga mig med massa onödigt tryck – men det är en del av resan. Om ångesten skulle få bestämma hade jag inte ens lämnat hemmet för snart 15 år sedan 🙂 Ångesten får vara en medresenär på resan.

hej och välkommen!

Buen Camino!

100 dagar MEDITATION

Idag har jag mediterat 100 dagar i FÖLJD. Jag började meditera i början på Augusti efter en tuff sommar med bedövande ångest och tre panikattacker. Det tog sin lilla tid, ibland är det viktigt att gå igenom det man går igenom, men tillslut så kom jag till den punkt då jag kände att jag behövde och kunde ta ett medvetet beslut av att ta tillbaka mitt liv.

Att må dåligt är är pärs. Allt jag ville göra var att gömma mig under täcket och låtsas som att världen utanför inte existerade.

(Men låt mig fokusera på meditationen och inte på ångesten även om jag kan skriva massor om den också, men det får bli en annan gång.)

Jag hade använt mig av Headspace tidigare, Headspace är en app som guidar en genom meditation. Här är deras hemsida och här är ett TED talk med Headspace grundaren Andy Puddicombe. Jag visste att jag hade uppskattat detta tidigare och längtade efter att få lugn inombords.

Jag började kontinuerligt med Headspace i september, men gjorde nästan varje dag i augusti också. I början är det otroligt svårt att hitta en ro mitt i alla stressade och ångestrelaterade tankar. Men Andy guidar en genom det, så jag var inte ensam.

Jag började med 15 minuter sedan ökade jag till 20 minuter. Jag fokuserade på andningen och lät tankarna komma och gå. Min upplevelse är inte att jag blir av med mina tankar – men jag lär mig att distansera mig från dem. Jag har här försökt rita upp hur jag upplever att det var innan meditationen:

Allt är ett KAOS inombords. Jag kan inte särskilja vad som är jag, vad jag tänker eller vad jag känner – detta KAOS är det som ger mig ångest. Så här är det för MIG, behöver inte alls vara någon annans upplevelse. Jag uppskattar INTE KAOS 😉 (det behöver inte vara dåligt att ha tankar/känslor så som bilden ovan – FÖR MIG är det dåligt, men någon annan kanske uppskattar det och finner något bra i det)

Här är efter meditationen:

Jag är INTE mina tankar eller känslor. Jag är något utanför detta, och därför kan jag medvetet ta kontroll på vilka tankar jag lyssnar på och vilka jag låter passera.

Det meditationen med Headspace hjälper mig med är att skapa utrymme för tankar och känslor att få vara utan att det direkt påverkar mig. Jag HINNER höra mina tankar innan jag REAGERAR på tankarna – vilket ger mig möjlighet att värdera om tanken är något som är värt att reagera på, eller något som ska passera. (Det finns MYCKET att säga kring våra tankar och hur tankarna fungerar men jag håller fokuset idag på meditationen!)

Här är ett (av många) TED Talks om just fördelarna med meditation (och yoga).

MEN för min del så skapar utrymmet, som meditationen ger mig, mellan tankar och känslor, ett sätt att höra innan jag reagerar och detta ger mig en känsla av kontroll – en känsla av att inte vara förlorad i mina tankar utan jag kan göra medvetna val kring vad jag lyssnar på och vad som får fortsätta ut.

Meditationen ger mig mod att våga lyssna, att våga stanna upp och höra det som är svårt, jobbigt, negativt och positivt inom mig. Jag vill inte fly eller slåss med mina tankar, jag vill lära känna dem, ha en NYFIKENHET kring dem och se dem för vad de är. Det hjälper mig meditationen med också.

Det finns så mycket mer jag skulle vilja fördjupa mig i och dyka in i här, men jag behöver ta det i egna inlägg. Om ångesten, om tankarna, om modet att våga lyssna, att vara närvarande i nuet.

Jag gör detta för jag vill leva mitt bästa liv, meditation är mitt verktyg för att just nu kunna göra det. Kanske kan jag inspirera dig att ta ett steg mot att våga lyssna, stanna upp i 5 minuter när det passar dig, lägg handen på ditt hjärta och fokusera på andningen, låt det som dyker upp komma och gå.

Andas in…andas ut….

Buen Camino!

Söndag tredje advent

Det är söndag morgon, det ljusnar utanför fönstren, kaffet är gott och jag känner mig alldeles lagom denna morgon. Hur känner jag mig när jag känner mig lagom? Jag ser mitt mående på en skala, där 0 är neutralt, +10 är överlycklig och -10 är deprimerad. Lagom är ungefär +3 på den skalan. Jag trivs nära neutralläget. Det kanske låter tråkigt för någon annan, men jag är tillfreds just nu.

Är det konstigt att inte julpynta? Jag och J har inte ens satt upp stjärnorna i fönstren och nu är det tredje advent och jag tänker att det är onödigt när vi ändå inte kommer vara hemma över julen. Jag funderar på om jag saknar att ha det julpyntat? Jag tycker det är väldigt mysigt, och det skapar ju den där känslan av jul, om nu jul kan vara en känsla?

En vecka kvar sedan åker jag först hemöver och J kommer på söndag. Till vackra Dalarna där jag har förhoppningar om en vit jul, blir den inte det kommer den i alla fall bli pyntad 🙂

Jag hoppas ni alla får en trevlig tredje advent!

Buen Camino!

where do we go from here?

Jag sitter i soffan, det är lördag morgon och igår kom sista inlägget ut om min camino-resa. Jag är ju inte där, jag är ju här i mitt hem och morgonen gryr utanför fönstret. J sitter bredvid mig och spelar ett dataspel.

Jag har gjort två resor i mitt liv som varit definierade för mitt självbild. Första gången jag reste till USA och så denna resa. Det är definierade för min identitet för att jag gjorde något som jag aldrig trodde jag skulle våga göra – men jag gjorde ett medvetet val att lyssna på drömmen och välja att vara modig och på så vis inte fokusera på orostankarna och katastroftankarna.

Det definierade mig för att jag för första gången kände mig stolt över mig själv. Jag klarade något som jag inte trodde jag skulle klara av, och när jag reste till USA som 19-åring, pyrfärsk från gymnasiet var det kanske inte många andra i min omgivning som trodde jag skulle klara det heller! Men där gick jag in ensam på Arlanda flygplats, tårarna som rinner nerför kinderna efter att ha sagt hejdå till min familj. Jag kliver på planet och det enda jag kan tänka är att jag hellre hade velat vara hemma, kvar i tryggheten – men jag ville samtidigt något annat ännu mer.

Det är aldrig enkelt att utmana sig själv och göra det man vill och längtar efter oberoende på om man får lov att göra det själv för ingen annan har möjlighet att följa med.

Jag vet att jag kan ta mig igenom tuffa saker, jag är stärkt i mitt självförtroende tack vare dessa resor. Jag lärde känna mig själv. Caminon var också en utmanande resa och läser ni de första inläggen om de så förstår ni kanske att det inte heller var ett enkelt beslut utan ångest, oro och katastroftankar. Men värdet av att få göra det man längtar efter, är allt.

När målet man har är genuint och äkta så blir det värt all ångest.

jag är inte klar med att skriva här. Jag beger mig ut på en annan typ av resa nu, en resa som handlar om att skapa mitt bästa möjliga liv. Det är en ibland oklar resa, som förändras. Men häng gärna med om ni vill 🙂

Buen Camino!

23 juni 2015 FRAMME

Vi vaknar på hotellet. De andra tjejerna och T’s pappa börjar gå, jag och L möter upp dem den sista sträckan in i Santiago de Compostella.

Vi sjunger ”små grodorna” vägen in till vårt mål. Pilarna och snäckskalen kommer leda oss till den stora katedralen.

36 dagar tog det, då hade jag även 3 dagar av vila under sträckan (Burgos, Leon). Jag startade min resa med att flyga till San Sebastian den 18 maj, den 19 tog jag mig till St. Jean Pied du Port och började promenera – då tillsammans med P och N – efter tre dagar fick jag lov att stanna för att låta mina knän vila – då trodde jag att jag skulle behöva ge upp helt.

Träffade Camino-mammorna dag 4 som totalt räddar mig ur både sorg, förtvivlan och hopplöshet. Dag 5 träffar jag L och hennes pappa – Jag återfår hoppet om att jag faktiskt kommer kunna lära känna nya människor på resan och inte vara helt ensam, och att jag kunde ta taxi för att underlätta promenaden, jag kunde skicka min ryggsäck i förväg så jag slapp bära på den vikten.

Här går vi nu, tillsammans ingen före ingen efter. vi sjunger och skrattar och pratar om hur sjukt det är att vi är här nu. När vi ser staden börja växa i horisonten. Vi är lyckliga och nervösa. Bubblan som vi befunnit oss i är på väg att spricka. Det är kanske dags nu ändå.

Vi kommer in och jublar, vi hörs över hela staden 🙂 Två kvinnor vi träffat längs vägen som började kalla oss the international girls ropar ut från deras hotellrum ” we heard you when you arrived”. Vår glädje spred sig, vi kunde inte vara tysta. Vi gick till pilgrimskontoret för att stå i kö och hämta ut våra diplom.

Jag slängde mina knästöd – Jag var redo att lämna dem bakom mig. Jag slängde kläder jag gått i för jag ville inte se dem mer, och samtidigt var de så solblekta och slitna att jag kände mig klar med dem. De hade gjort sitt.

bytte om till flipflop och la skorna i ryggsäcken. Vi gjorde det vi tog oss i mål!

Buen Camino! jag kommer snart igen 🙂

Labacolla

Taxi även denna sträckan, men inte hela. L och jag gick en bit på morgonen för att sedan ta en taxi resten av sträckan. Jag kan inte säga vad det var som var fel – om jag var sjuk eller en blandning av allt.

Att allt var på väg mot sitt slut, känslan av att ha gjort det, att avsluta det, att snart vara tillbaka i Sverige. Vem hade jag blivit under denna resan, vad hade jag lärt mig? Kanske var det en blandning av allt som gjorde att min kropp protesterade.

Jag och L tog taxi till ett mindre hotell som vi bokat kvällen innan, då det var så mycket folk som gick denna sista sträcka blev det lätt fullt på Albergue och vi ville inte stressa med att inte få någonstans att sova.

Jag hade även fått någon form av utslag på kroppen, som kliade vansinnigt mycket. Det vi kunde komma fram till mot slutet av bristande engelska på apoteken var att jag gått in i något giftigt och fått det på kläderna som jag sedan tagit av mig och så hamnade det på händerna och när jag tog siesta kom det i ansiktet och på halsen. Jag vaknar av dessa utslag. Jag får en salva som ska hjälpa mot klådan och det blir bättre efter några dagar tack och lov. Exakt vad det var är jag osäker på.

Imorgon kliver vi in i Santiago de Compostella.

Buen Camino!