where do we go from here?

Jag sitter i soffan, det är lördag morgon och igår kom sista inlägget ut om min camino-resa. Jag är ju inte där, jag är ju här i mitt hem och morgonen gryr utanför fönstret. J sitter bredvid mig och spelar ett dataspel.

Jag har gjort två resor i mitt liv som varit definierade för mitt självbild. Första gången jag reste till USA och så denna resa. Det är definierade för min identitet för att jag gjorde något som jag aldrig trodde jag skulle våga göra – men jag gjorde ett medvetet val att lyssna på drömmen och välja att vara modig och på så vis inte fokusera på orostankarna och katastroftankarna.

Det definierade mig för att jag för första gången kände mig stolt över mig själv. Jag klarade något som jag inte trodde jag skulle klara av, och när jag reste till USA som 19-åring, pyrfärsk från gymnasiet var det kanske inte många andra i min omgivning som trodde jag skulle klara det heller! Men där gick jag in ensam på Arlanda flygplats, tårarna som rinner nerför kinderna efter att ha sagt hejdå till min familj. Jag kliver på planet och det enda jag kan tänka är att jag hellre hade velat vara hemma, kvar i tryggheten – men jag ville samtidigt något annat ännu mer.

Det är aldrig enkelt att utmana sig själv och göra det man vill och längtar efter oberoende på om man får lov att göra det själv för ingen annan har möjlighet att följa med.

Jag vet att jag kan ta mig igenom tuffa saker, jag är stärkt i mitt självförtroende tack vare dessa resor. Jag lärde känna mig själv. Caminon var också en utmanande resa och läser ni de första inläggen om de så förstår ni kanske att det inte heller var ett enkelt beslut utan ångest, oro och katastroftankar. Men värdet av att få göra det man längtar efter, är allt.

När målet man har är genuint och äkta så blir det värt all ångest.

jag är inte klar med att skriva här. Jag beger mig ut på en annan typ av resa nu, en resa som handlar om att skapa mitt bästa möjliga liv. Det är en ibland oklar resa, som förändras. Men häng gärna med om ni vill 🙂

Buen Camino!

23 juni 2015 FRAMME

Vi vaknar på hotellet. De andra tjejerna och T’s pappa börjar gå, jag och L möter upp dem den sista sträckan in i Santiago de Compostella.

Vi sjunger ”små grodorna” vägen in till vårt mål. Pilarna och snäckskalen kommer leda oss till den stora katedralen.

36 dagar tog det, då hade jag även 3 dagar av vila under sträckan (Burgos, Leon). Jag startade min resa med att flyga till San Sebastian den 18 maj, den 19 tog jag mig till St. Jean Pied du Port och började promenera – då tillsammans med P och N – efter tre dagar fick jag lov att stanna för att låta mina knän vila – då trodde jag att jag skulle behöva ge upp helt.

Träffade Camino-mammorna dag 4 som totalt räddar mig ur både sorg, förtvivlan och hopplöshet. Dag 5 träffar jag L och hennes pappa – Jag återfår hoppet om att jag faktiskt kommer kunna lära känna nya människor på resan och inte vara helt ensam, och att jag kunde ta taxi för att underlätta promenaden, jag kunde skicka min ryggsäck i förväg så jag slapp bära på den vikten.

Här går vi nu, tillsammans ingen före ingen efter. vi sjunger och skrattar och pratar om hur sjukt det är att vi är här nu. När vi ser staden börja växa i horisonten. Vi är lyckliga och nervösa. Bubblan som vi befunnit oss i är på väg att spricka. Det är kanske dags nu ändå.

Vi kommer in och jublar, vi hörs över hela staden 🙂 Två kvinnor vi träffat längs vägen som började kalla oss the international girls ropar ut från deras hotellrum ” we heard you when you arrived”. Vår glädje spred sig, vi kunde inte vara tysta. Vi gick till pilgrimskontoret för att stå i kö och hämta ut våra diplom.

Jag slängde mina knästöd – Jag var redo att lämna dem bakom mig. Jag slängde kläder jag gått i för jag ville inte se dem mer, och samtidigt var de så solblekta och slitna att jag kände mig klar med dem. De hade gjort sitt.

bytte om till flipflop och la skorna i ryggsäcken. Vi gjorde det vi tog oss i mål!

Buen Camino! jag kommer snart igen 🙂

Labacolla

Taxi även denna sträckan, men inte hela. L och jag gick en bit på morgonen för att sedan ta en taxi resten av sträckan. Jag kan inte säga vad det var som var fel – om jag var sjuk eller en blandning av allt.

Att allt var på väg mot sitt slut, känslan av att ha gjort det, att avsluta det, att snart vara tillbaka i Sverige. Vem hade jag blivit under denna resan, vad hade jag lärt mig? Kanske var det en blandning av allt som gjorde att min kropp protesterade.

Jag och L tog taxi till ett mindre hotell som vi bokat kvällen innan, då det var så mycket folk som gick denna sista sträcka blev det lätt fullt på Albergue och vi ville inte stressa med att inte få någonstans att sova.

Jag hade även fått någon form av utslag på kroppen, som kliade vansinnigt mycket. Det vi kunde komma fram till mot slutet av bristande engelska på apoteken var att jag gått in i något giftigt och fått det på kläderna som jag sedan tagit av mig och så hamnade det på händerna och när jag tog siesta kom det i ansiktet och på halsen. Jag vaknar av dessa utslag. Jag får en salva som ska hjälpa mot klådan och det blir bättre efter några dagar tack och lov. Exakt vad det var är jag osäker på.

Imorgon kliver vi in i Santiago de Compostella.

Buen Camino!

Jag ger upp…

Jag tog taxi.

Jag mådde inte bra, vad det var vet jag inte, eller om L smittat mig, men jag var helt slut i kroppen. Målet var att kunna gå in till Santiago den sista dagen så jag passade på att vila och åka ihop med L som fortfarande inte mådde bra.

Jag och L gick runt lite i staden, hittade lite glutenfria grejer – som fikabröd – vilket jag åt med glädje och tacksamhet.

det blir kort idag för det finns inte så mycket mer att säga om denna dag 🙂

Buen Camino!

Amerikanska pannkakor

Vi går fortfarande upp tidigt, försöker avverka första milen innan vi stannar för första kaffe pausen. Det är något magiskt med morgonluften.

Vi planerar att ha pannkaksfest dagen till ära, dit vi kommer och jag får reda på att T bad sin pappa ta med HELA vägen från USA – GLUTENFRI PANNKAKSMIX. Alltså jag blir så glad för deras omtanke att jag börjar gråta. Då hade hon hört av sig till honom och berättat att jag inte kunde äta pannkakor och på så sätt fixat med sig glutenfri mix. Människor och deras omtanke ❤

Varje steg nu är närmare och närmare målet. Jag har redan min flygbiljett hem bokad, de andra börjar kolla upp och planera avfärd. Jag ser att jag kommer få 3-4 dagar i Santiago de Compostella innan avfärd, De andra planerar att också stanna kvar en stund för att samla sig och för att vi ska kunna avsluta vår resa tillsammans.

86 km kvar….kommer ni ihåg när jag hade 800 km kvar….

Buen Camino!

Gemensamma duschar!

L tog taxi dessa sträckor då hon inte mådde bra, jag kände mig också hängig men fortsatte gå för jag kände mig inte tillräckligt hängig att ta taxin.

Det var inte mycket att berätta om själva promenaden, jag gick mycket för mig själv då jag kände mig tröttare och lite socialt utmattad – min introverta sida började få lite panik 🙂 Så det var skönt att stundvis få gå lite i tystnad och kontemplera att vandringen snart var färdig. Jag både längtade och skrämdes av att komma tillbaka till verkligheten som det kändes.

Jag saknade även L att promenera med, kanske hade det lite med saken att göra också 🙂

Vi kommer till Portomarin och här kom det upp lite kulturella skillnader mellan oss som gick. De hade ryktas om att det på detta Albergue var gemensamma duschar – dock var männens och kvinnornas separerade. Jag tyckte inte att det var något konstigt med detta – uppvuxen i Sverige med badhus och vår skola där duscharna oftast är ett stort rum (dock separerade för könen) så upplevde inte jag något konstigt med dessa duschar. Men många av de andra var helt chockade att det bara var bås utan dörrar så man kunde se varandra.

Vi skrattade mycket åt detta och hur vi växer upp på olika sätt och jag kände mig helt plötsligt väldigt fri med min nakenhet i jämförelse. Det fanns ju väggar mellan båsen och det var ju väldigt separerande, sen var vi ju alla kvinnor 🙂 Men vi är olika och det var kul att höra om detta och lära sig hur olika det kan vara. något vi tar föregivet här behöver inte alls vara så på andra ställen.

Buen Camino!

1 månad till fots

Det börjar kännas i kroppen. Att jag gått i princip varje dag någon mil eller flera. Det börjar kännas att maten inte är den bästa och att jag kanske (bara kanske) kompenserar med att äta för mycket socker (godis – som jag skulle sluta med).

Vi passerar idag Sarria som är staden där MÅNGA BÖRJAR promenera ifrån ifall de inte hinner gå HELA caminon. Promenaden från Sarria till Santiago de Compostella ger en ett diplom på att du gått en del av sträckan.

Vi möter här upp T’s Pappa som kommit hit från San Francisco för att gå denna sista bit tillsammans med henne, han fick dock oss alla andra på köpet :). B (mannen från Astorga som ville ta oss under sina vingar – vilket gör att han vill bara vara snäll men vi blir mest irriterade) gav oss tipset att inte på i Sarria utan promenera vidare förbi och stanna i en liten by strax utanför som heter Barbadelo.

Det är mycket mer människor på caminon nu än vad det varit. Sommaren är här och människors semestrar börjar – vilket märks. Juli augusti är de populäraste månaderna att gå, alla har ju inte heller möjligheten att promenera då vi gick (18 maj gick startskottet för mig).

Vi får plats på ett fint och fräscht Albergue i Barbadelo som inte många andra stannar vid, vi får tacka B för detta tips trots allt. Det är spännande att ha med T’s pappa i mixen, han tar in lite ny energi i gruppen!

Buen Camino!

UTSIKTEN!

Vi börjar morgonen i La Faba – vi är först ut som vanligt 😉 Jag är tacksam över att få lämna detta place då jag frusit som en tok hela natten. Vi går uppför och om vi tyckte det var vackert igår är det inget mot vad det är på dagens promenad. Vi kan knappt på 100 meter innan vi behöver stanna och ta fram kamerorna, trots att vi alla vet att det inte går att fånga något sådant här på bild så försöker vi.

Det går uppför men mina knän håller ihop – jag har lärt mig att gå försiktigt och inte ta dem föregivet 🙂 vi kommer upp till början av O Cebreiro och det är så fint så vi blir kvar där en liten stund och fotar.

jag ramlar på ett ställe, baklänges också så jag vet inte vad det var som hände men roligt var det 🙂

Någon hade lämnat ett meddelande till oss – eller vi tog det som att någon lämnat det till oss, även om det kanske inte var så.

Inne i byn går L först och hon går runt ett hörn på ett hus för att kika och skriker till och springer bort runt hörnet! Jag kommer fram efter henne och får samma reaktion – skriker till och springer mot vad som kan vara den vackraste utsikten ever på hela resan! Vi är enligt min guidebok 1330 m över havet. och här är det vi ser : (återigen bilder gör det inte rättvisa men snarlikt).

Efter detta är vi helt tagna när vi fortsätter vår långa vandring till Triacastela (totalt ca 27 km).

Buen Camino

I AM STRONG.

Vi hade många förlösande stunder tillsammans, både genom samtalet, tystnaden och våran ”safe circle” – trygg cirkel där vi samlades runt en person och så fick den om den ville dela något som var tungt och jobbigt.

Nu i efterhand inser jag att det är detta som jag verkligen har tagit med mig från Caminon. Att få befrias från sådant som tyngt ner mig, att få dela det med dessa människor, som jag aldrig träffat innan och som kommit att stå mig så nära bara efter sa två veckor – det är magiskt.

vi valde idag att gå lite längre än vad guideboken sa, detta för att dagen efter skulle det bli massa uppför igen (hej bergen!) och vi ville göra det lite lättare för oss nästkommande dag. Vi gick från Villafranca del Bierzo till La Faba, promenaden blev totalt ca 25 km.

när vi väl började uppför var det så offantligt vackert igen. Jag hade tyckt det var vackert redan innan på sträckan, men här var något helt annat. När vi kommit upp en bit, fick vi för oss att skrika ut att vi var starka, ut till bergen, ut till universum och för oss själva – I AM STRONG.

vi filmade oss själva och tappade mobilen nästan ner för berget – vi skrattade och kände oss lättare. vi fyllde på varandras mod och självkänsla. Vi gjorde detta tillsammans.

Vi tog in på ett albergue och mötte Lu igen som skrattade åt oss och undrade varför det alltid tog sådan tid för oss att komma fram. Det var två killar till som påpekade detta – vi blev frustrerade och försöka påminna varandra om att det var ingen tävling och det vi gjorde längs vägen var så mycket viktigare än att komma fram.

Jag minns att detta albergue också var väldigt strikt och fruktansvärt kallt på natten. jag sov typ ingenting på grund av kylan.

Buen Camino!

The Camino provides.

Vi började som vanligt tidigt på morgonen, vädret var lite halverst men inget regn vilket var skönt. det växlade i molnighet och sol. Jag och Lisa gick efter denna dagen, kommer inte ihåg vad det var som gjorde det för det hör lite till ovanligheterna. Men kan hända hade vi fikat någonstans och de andra gått vidare för de fikat någon annanstans.

Det jag minns från denna promenad var att jag och L köpte små armband som presenter till resten, vi hade också gått och pratat längs caminon att vi var så sugna på något vitaminberikande mat. Sallad och nötter, vi hade pratat om dadelbollar m.m Jag tror våra kroppar var trötta på pommes frites och kött.

När vi kommer i kapp tjejerna sitter de på en restaurang och har precis ätit, på menyn finns världens sallad med just allt det som vi pratat om – återigen vi får det vi önskar – som vi sa ”the camino provides”.

Jag har nog aldrig varit så glad över en sallad innan och den smakade himmelskt.

Buen Camino!