sanningen ska göra er fria

sanningen gör ont, fruktansvärt ont. men det ska göra oss fria, sanningen är det enda som man kan bygga vidare på, det är den där stadiga grunden som håller. men sanningen är jobbigt och svår, svår att uttrycka, svår att säga svår med allt.

men varje gång jag vågat vara sann, sann mot mig själv sann mot andra – särskilt i konflikter – så har det blivit bättre, det har blivit så mycket bättre. utifrån det har något vackrare kommit.

i relationen har vi kommit varandra närmare, sanningen har gjort oss nakna för varandra, vi skalar bort lagren och möter varandra på en plats som jag inte visst fanns. i vår relation är sanningen alltid välkommen, även om den gör ont hos den andra. men vi välkomnar den, för vi vet att det är bara därifrån som vi kan bygga på något på riktigt.

alla gillar inte sanningen, vissa vill gömma sig från den, men sanningen kommer alltid komma fram, om inte med ord så med bråk, eller andra saker som gör ont. om det är min sanning och jag håller den frö mig själv, ignorerar den, så visst kan jag lära mig att leva med den, men mitt tålamod kommer bli kortare, mitt humör sjunka, huvudvärk ont i magen, stress. det behöver inte vara en sanning som gäller någon annan, det kan vara en sanning som handlar om MIG.

sanningen är inte lätt, men att bygga grunden så kräver den sanningen. se sanningen i vitögat, djupandas och möt sanningen, när så behövs dela den under lugna former, lyssna på den när den kommer, var inte rädd för den. andas. vänta på punkten. andas. kom ihåg att våra sanningar är olika. jag har en sanning du en annan. ibland krockar dom, då lyssnar vi, då bygger vi tillsammans.

solen skiner och jag är ofokuserad

vi var ute och gick i morse i två timmar 🙂 helt underbart att möta solen och låta benen få sträcka på sig efter en lång mörk…höst? pluggar, då tentan kommer på måndag – som ett brev på posten typ. men jag vill inte. vill inte plugga. jag vill lära mig, men inte skriva tenta. men jag försöker, jag kämpar på.

just nu sitter jag med datorn upphöjd på ett sådant där ritbord som man kan luta, detta för att jag kan inte titta ner på tangenterna då kommer globusen fram extra mycket. samtidigt är ju detta är någorlunda bättre hållning, så länge jag gör mig medveten om min hållning. allra helst skulle jag väl stå, men jag är för trött i benen 🙂

köpte alkoholfritt vitt vin och alkoholfritt rosé här om dagen, bara för att kunna dricka något annat än vatten. det är ändå helt okej dom två, jag uppskattar inte det alkoholfria röda vinet, det tycker jag smakar blä. jag är inte ens sugen på alkohol än.

på grund av globusen har jag konstant svag spänningshuvudvärk, går från nacken upp i huvudet fram till pannan. kanske det också gör det svårt att fokusera. skulle kunna ta alvedon för det, men samtidigt kan jag inte eller snarare så vill jag inte äta värktabletter varje dag så denna huvudvärk får jag leva med tills den släpper. jag spar värktabletterna tills den är värre, typ värst.

sömnen är sig lik, vaknar någon gång efter fyra-fem timmar och sedan slumrar jag i några timmar, idag kom jag upp lite tidigare vilket jag tror är bra, att inte ligga kvar och skapa dålig energi/känsla i sängen.

jag djupandas och försöker hålla mig lugn så att jag inte bygger vidare på spänningarna och får panik på hur det är, det är ju tärande och jobbigt, men samtidigt är det ju så här nu, vad mer kan jag göra? kanske skulle jag behöva göra ingenting, men vad gör man då?

en natt som var bättre

jag fick sova bättre i natt än på länge. jag vaknade fortfarande vid tre tiden tror jag, men hade då sovit djupt i ca 5 timmar. efter det sov jag men vaknade troligtvis efter varje sömncykel och var vaken från några minuter upp till tio minuter åt gången.

men det var ändå en av de bättre nätterna på länge. så jag kallar det en win! jag känner mig bättre till mods. visst trycker globus på, men det blir lättare att hantera om jag fått sova på natten så jag har energi att tänka på annat.

jag håller mig borta från kaffet, jag har gått en timmes promenad varje dag i tre dagar, plus yoga 1 timme. jag försöker dricka bra med vatten och äta när jag är hungrig.

det känns som att jag vänder denna negativa spiral. nu har det bara gått några dagar, men det är positivt med de snabba resultaten, kanske också för att jag lyckades fånga det i tid. mitt liv är det jag har.

jag såg på ett fantastiskt bra TED talk, videon nedanför, om att vi skriver våra egna historier och ibland kan det vara bra att editera sin berättelse, och ven vidga sitt perspektiv och försöka skriva den utifrån någon anna involverad. riktigt bra. mycket bra.

det är detta jag försöker göra. jag försöker skriva om min historia, förändra det som jag tar för givet och se att det inte alls behöver ”alltid vara så” – utan det finns utrymme för förändring.

Jag bad min kropp om ursäkt

jag sa förlåt, jag menade det denna gången, jag hade inte lyssnat. signalerna fanns där, men jag ignorerade, bedövade tänkte bort – jag mår ju bra – sa jag, jag har kul – så vad kan vara fel?

men stressen, denna stress är ny för mig. jag har inte haft stress på detta sättet innan, den sitter mer i kroppen, jag blir stelare, får ont och den där globusen – stryptaget runt halsen.

så när helgen kom och jag mådde skit insåg jag vad jag gjort, som ett wake-up call. jag tittade ner på min kropp där jag stod, klappade på den och sa förlåt, förlåt för att jag inte lyssnat, att jag ignorerat att jag behandlat den som jag gjort.

så nu hoppas jag vara på väg åt rätt håll. kanske låter det extremt i någons öron att plocka bort alkohol och koffein, men jag är okej med att vara extrem om det i längden kommer öka min livskvalitet – det är allt jag vill, leva så bra som möjligt.

så förlåt kroppen, nu lyssnar jag.

Globus

efter regn kommer sol…efter ångest/stress kommer globus – och det är inte i närheten av solsken.

tröttheten, ständigt lugnande av panikkänslor av att något stryper mig, jag sväljer och sväljer men det försvinner inte, men det stramar och spänner i hela halsområden, som en klump i halsen. ständigt närvarande, ständigt irriterande.

hur var livet innan detta? kommer det någonsin gå över? hur gör jag för att få bort det?

första gången det började var i augusti 2019, var till läkaren som konstaterade att jag inte hade någon klump i halsen som var fysiskt där utan jag hade globus. Jag kan svälja, jag kan andas så det är egentligen inte ett större problem än att jag har en kännbar irriterande klump i halsen som inte vill ge med sig.

vad gör jag då? jag har googlat men hittar inte något exakt svar på vad jag kan göra för att underlätta det, kommer bara till svåra sidor som verkar vara till för kunniga inom området. råd läkare kan ge med ett konstigt språk.

så här är jag , försöker själv att hitta en väg igenom detta. kanske kommer den aldrig försvinna, men jag måste ju lära mig att leva med den i alla fall.

så nu tänkte jag skriva om detta, om min lilla globus i halsen, och se om jag kan hitta en väg ut ur detta. för seriöst, jag vet inte om jag har psyket att ha det så här resten av livet – dramatiskt? ja men seriöst jag vill bara få vara lite dramatisk.

just nu: konstant behov av att vilja svälja undan, det är ansträngande och skapat smärta i halsen. det stramar och spänner i halsen och jag får tankar om att jag inte kan andas eller håller på att kvävas, fast det är fritt fram att andas. (jag har så svårt att ta till mig att detta inte skulle vara något på riktigt. jag har jättesvårt att fatta att jag inte har en klump i halsen. har jag verkligen inte det?) jag sover också väldigt dåligt på nätterna, och jag vet inte om det korrelerar med detta men jag tar med det här också.

vad jag provar: KBT för sömn (ifall de inte har med varandra att göra), ingen alkohol, inge koffein, avslappning/meditation 20 min varje dag, yoga (för det stretchar och öppnar upp och är avslappnande). jag försöker arbeta med mindfulness, att vara närvarande och göra en sak i taget.

jag tänker att globusen ihop med andra symtom jag har, så visar det på att min kropp protesterar, en tidigt skede av utbrändhet – jag är inte där men om jag inte lyssnar på kroppen nu så kommer jag kanske komma dit. så jag behöver ta de viktiga stegen att stötta min kropp så att energin kommer tillbaka. så jag försöker lyssna och vara uppmärksam. därför tar jag bort alkoholen för den stressar kroppen, och koffein för att kroppen ska få tydligare gehör hos mig om jag behöver sova extra eller inte. att inte pusha igenom utan lyssna och se vad den säger.

jag ska hitta en väg ut ur detta och samtidigt lära mig något på vägen.

ett steg i taget, en dag i taget.

Detta mörker….

…kan gå vem som helst på nerverna. Denna ofrivilliga grotta som jag typ blev inknuffad in i, i början av november, kommer jag någonsin få komma ut i solljuset igen?

december/januari 2018

Det är nog inte bara jag som funderar på om den där solen kommer att titta fram igen någon gång, men det kommer den! Våra vintrar är ju aldrig för evigt. Kanske hade det vart lite lättare om vi hade haft snö…det där vita som reflekterar ljus och som ”fluffar” upp världen lite, gör det gråa och kantiga lite mjukare.

Men jag accepterar mörkret, det är som det är, jag kan inte lägga min energi på att gnälla över det, då tar mörkret allt jag har kvar i energiväg, detta vintermörker. Nej istället får jag försöka acceptera det, eller i alla fall konstatera att det är så här nu och välja att göra det bästa av situationen.

Jag tänder ljus, jag släcker lamporna så att mörkret får en myskänsla. Jag lyssnar på regnet som smattrar mot rutan, låter mig vaggas till ro. Jag tar mig tid att reflektera, vara stilla och möta mig själv inför det nya året. Landa i det som passerat, ta med mig det jag vill lära mig från årets erfarenheter och släppa taget om det som inte blev som jag hoppades på.

december 2019

Snart är det vår igen och värmen och ljuset kommer tillbaka, det finns ett slut i denna grotta och fram tills dess gör jag valet att se det positiva som mörkret för med sig, som regnet för med sig också.

snart så….

Sårbar

Jag frågar mig själv varje gång jag lagt ut något på bloggen vad det är jag vill och tror jag kan åstadkomma med inlägget. Jag får sådan ångest för orden som är skrivna, så många ”tänk om”-tankar.

jag känner mig sårbar, orolig. Ångesten kryper upp i bröstet på mig och tankar som försöker dra ner mig, kommer upp till ytan. Men jag vill vara modig, jag vill vara sårbar – jag vill inte ursäkta mig själv, fast ursäkter kommer så naturligt. Jag har bestämt mig för att gå framåt med detta. Jag har valt att våga försöka, fast jag inte riktigt vet vart jag kommer landa. Men det är OK, vi kan inte alltid ha målet helt klart för oss, men om vi aldrig börjar kommer vi ju ingenstans.

Brene Browns båda Ted talks är helt fantastiska när det kommer till att våga vara sårbar-> titta på denna först:

och sedan på hennes Ted om att lyssna på skammen

Jag inser med hennes föreläsningar att jag vill våga ut i arenan och få mina knän skitiga. Jag vill inte vara en åskådare, jag vill inte heller låta skammen ta över och kontrollera mig.

Så jag andas igenom min ångest, mina oroliga ”tänk om” tankar. Jag andas och påminner mig själv om vad det är jag vill försöka med.

Det är inte endast texten jag har ångest över, jag har ångest över bilden på mig, sittandes där i morgonrock och under ett täcke – det ser ju inte så drömlikt ut som det kanske ser ut när alla andra lägger upp bilder på meditation, men sanningen är precis i den bilden – jag ser inte så fantastisk ut på morgonen 😉 min morgonrock är kanske inte den snyggaste men den är skön och bekväm. Jag kan inte lära att älska mig själv och min kropp och mina ord och tankar om jag inte börjar här.

visst hade jag kunnat ta en mer planerad och snyggare bild – men hur på riktigt och äkta hade det varit? Det är ju den där jag är, jag vill tycka om henne. Så jag börjar här, jag gör mina val och jag försöker. Jag är livrädd och ångesten vill plåga mig med massa onödigt tryck – men det är en del av resan. Om ångesten skulle få bestämma hade jag inte ens lämnat hemmet för snart 15 år sedan 🙂 Ångesten får vara en medresenär på resan.

hej och välkommen!

Buen Camino!