
Jag sitter i soffan, det är lördag morgon och igår kom sista inlägget ut om min camino-resa. Jag är ju inte där, jag är ju här i mitt hem och morgonen gryr utanför fönstret. J sitter bredvid mig och spelar ett dataspel.
Jag har gjort två resor i mitt liv som varit definierade för mitt självbild. Första gången jag reste till USA och så denna resa. Det är definierade för min identitet för att jag gjorde något som jag aldrig trodde jag skulle våga göra – men jag gjorde ett medvetet val att lyssna på drömmen och välja att vara modig och på så vis inte fokusera på orostankarna och katastroftankarna.
Det definierade mig för att jag för första gången kände mig stolt över mig själv. Jag klarade något som jag inte trodde jag skulle klara av, och när jag reste till USA som 19-åring, pyrfärsk från gymnasiet var det kanske inte många andra i min omgivning som trodde jag skulle klara det heller! Men där gick jag in ensam på Arlanda flygplats, tårarna som rinner nerför kinderna efter att ha sagt hejdå till min familj. Jag kliver på planet och det enda jag kan tänka är att jag hellre hade velat vara hemma, kvar i tryggheten – men jag ville samtidigt något annat ännu mer.
Det är aldrig enkelt att utmana sig själv och göra det man vill och längtar efter oberoende på om man får lov att göra det själv för ingen annan har möjlighet att följa med.
Jag vet att jag kan ta mig igenom tuffa saker, jag är stärkt i mitt självförtroende tack vare dessa resor. Jag lärde känna mig själv. Caminon var också en utmanande resa och läser ni de första inläggen om de så förstår ni kanske att det inte heller var ett enkelt beslut utan ångest, oro och katastroftankar. Men värdet av att få göra det man längtar efter, är allt.
När målet man har är genuint och äkta så blir det värt all ångest.
jag är inte klar med att skriva här. Jag beger mig ut på en annan typ av resa nu, en resa som handlar om att skapa mitt bästa möjliga liv. Det är en ibland oklar resa, som förändras. Men häng gärna med om ni vill 🙂
Buen Camino!