Hoppet om Mänskligheten

Ibland är det lätt att tappa hoppet kring mänskligheten, vart är vi på väg? Vart kommer vi hamna? Vad gör vi MOT varandra?

Men på caminon fick jag hoppet tillbaka. Jag vill verkligen lyfta fram människor på caminon, människor från världens alla hörn, som stöttar och peppar och hjälper varandra.

På kvällen i Santo Domingo – dit vi kom fram i gårdagens inlägg – är jag ute och hänger med L, S och A och två svenska (!) tjejer som jag stötte på! T låg kvar och vilade i sängen för hon hade så ont i sina fötter på grund av de fruktansvärda skoskaven hon hade fått. Vi delar rummet med några till varav en man från Brasilien, han pratar inte heller engelska, men ser och förstår att T har ont i sina fötter (hon hade lagt in en stol i sängen för att kunna höja upp fötterna). Han tar en annan stol och placeras sig bredvid henne han pekar försiktigt på hennes fötter och tar dem och lägger dem i sitt knä där han smörjer in den med någon salva. Han säger inget, bara tar hand om hennes fötter så bra han kan. Han vill hjälpa henne.

Jag kan säga som så att fötterna på caminon är kanske inte de mest fräscha som vi bär runt på. Jag hade tur att inte få ett enda skavsår, fick några små blåsor på grund av värmen men det var allt!

Jag och T går tillsammans denna dagen, dag 11. Det går inte fort men det går framåt, vi lär känna varandra bättre och vi delar återigen smärtan. T har verkligen ont, stundtals kommer tårarna men hon kämpar framåt och är så galet stark. Hon vet vad hon vill och vart hon vill 🙂 på gott och ont ibland!

Vi möter fler människor som delar vår promenad idag, en skolgrupp från USA som skulle promenera i två veckor så långt de kom. Vi är på väg mot staden Belorado, det är 23 km och det tar oss hela dagen att komma dit. Vi tar välbehövliga pauser och försöker njuta av promenaden. När vi kommer in i staden är L, S och A redan där och har bokat sängar till oss, där de bor. LYCKAN. Lycka att ha någonstans att sova i natt igen, lycka att få hänga med dessa människor som jag tycker om mer och mer för varje gång jag träffar dem. Det har gått 8 dagar sedan jag gick med N och P, jag får uppdateringar om hur det går för dem och förstår att de har kämpat på men N’s knän gör ont likaså för P.

Mina knän gör också ont, men tejpningen och akupunkturen hjälpte och hjälper. Jag lyssnar på kroppen men jag vill också hänga på dessa tjejer.

I Belorado hittar jag godis! kommer ni ihåg att jag hade en förväntan på att inte äta något godis under hela caminon, för jag tänkte att det inte skulle finnas – HAHAHAHAHA det fanns och efter att ha ätit så knapert på grund av dåligt utbud för glutenintoleranta som jag, så åt jag Godis. och jag njöt av varenda bit och jag fick de andra tjejerna att börja äta godis. A sa vid ett tillfälle att hon aldrig ätit så mycket godis som sen hon träffade mig här på caminon 🙂 stolt? kanske 😉 . Jag släppte helt den förväntan kan jag tala om, efter detta var godis inne i mitt liv igen och jag åt med glädje.