En dag i stillhet.

Burgos. Jag vaknar upp och äter hotellfrukost. Äter som om det inte fanns en morgondag – passar på att njuta så gott det går av de glutenfria erbjudandet som de hade. Packar ihop mina saker, tar på mig rena kläder och möter upp T och A i foajén. Vi ska ta in på Albergue där de andra sover. Två nätter på hotell har vi inte råd med 🙂

När vi kommer dit har det redan blivit lite kö utanför, men vi får sängar för denna natten också och beslutar oss för att chilla och ta det lugnt. Detta albergue har plats för 150 pilgrimmare, det är lyxigt i våra mått mätt (om vi bortser från hotellnatten). Albergues kostar från 5€-15€ natten, ibland får man det man betalar för och ibland är det som detta – 5€ och sov i våningssängar med väggar mellan varje våningssäng. Egen lampa, eget eluttag – eget eluttag och wifi var lyx 🙂

G och irländarna som spelade musik skulle avsluta promenaden här och bege sig hemmåt 😦 L hade också tänkt att göra det men vi (jag, T, A och C) övertalade henne att fortsätta gå med oss till slutet. 4 veckor till ungefär. Vart var S kanske ni tänker, S hade tagit en dag ledig dagen innan och hade nu börjat gå igen – men oroa er inte hon kommer med oss snart igen 🙂 redan imorgon faktiskt!

Vi hade en avslutningsmiddag för dem som inte skulle fortsätta gå. otroligt roligt och hysteriskt. irländare kan verkligen bjuda på sig själva!

Jag träffade på det franska paret som blev så glada att se mig och jag dem! ”The irish grandparents” och Camino-mammorna. Så många människor som kom att betyda så mycket, och hade kommit att betyda så mycket på så kort tid.

Efter två veckor åkte några hem, men samtidigt blev vi också en grupp. ”the international girls” – Jag från Sverige, L från Irland, S och T från San Francisco, A från Australien och C som gick med oss en stund från Irland även hon. Vilket gäng, vilket underbart gäng. Vi sa där och då att vi går nu tillsammans, hela vägen, det var också vad vi lockade L med för att hon skulle stanna.

Tänk om jag inte stannat och vilat den gången i Zariquiegui, tänk om jag fortsatt med N och P – Som båda hade fått avbryta caminon vid detta laget på grund av deras smärtor. Tänk om jag inte varit öppen för hjälp, och tänk om jag inte hade pratat med L den första gången i Estrella för bara typ en vecka sedan. Så många tänk om-scenarion, men nu låg jag där i Burgos, ont i knäna men tacksam över att ha hittat ett gäng vänner – en camino familj, som jag skulle få dela denna upplevelse med till slutet.

det var glädje.

13 dagar

Jag som tänkte efter de tre första dagarna att jag skulle få lov att ge upp. Istället träffade jag en kvinna från Brasilien som gav mig akupunktur, sedan ”Camino-mammorna” – E, Ly och W. De tog hand om mig och visade mig att man kan göra caminon på flera sätt. Sedan kom L och hennes pappa G in i bilden. Tjejerna från San Francisco S och T, och A från Australien. Här var vi nu tillsammans och började vår etapp mot Burgos – en promenad på 27,5 km.

denna dagen mötte vi även dem vi kom att kalla för ”the irish grandparents” (de irländska farföräldrarna), sång och musik från två andra irländare. L och G var också från Irland så vi skojade om att hela Irland gick denna vandring.

Det var en otroligt vacker promenad – i början. jag låter lite bilder få tala:

på skylten: Santiago 518 km.

Men jag har tjatat om det, men jag tror det är viktigt att komma ihåg när det gäller mycket annat här i livet också och inte bara caminon – man måste göra det på sitt sätt. Vi möter en tjej längs vägen, vid namn C – hon ska gå i ca två veckor, det är vad hon kan, året innan vi gick hade hon också gått två veckor – hon planerade att komma tillbaka året efter och gå så långt hon kunde då också. Hon ville gå färdigt den, men möjligheterna att göra det för henne var att gå två veckor åt gången. det blev hennes sätt.

Att gå så här långt tar på kroppen och psyket ibland. Även om det är utmaningen och det som vi var där för att göra, så blir det tungt vissa dagar, smärtan, tröttheten, hungern.

Jag, S, A, T och C väljer att från Villafria (efter att ha gått ca 17km) ta sista biten med buss in till Burgos. VI hörde att den sista biten skulle vara längs motorvägen och vi hade redan passerat en mindre flygplats. Vi kände att det inte var en väg vi var absolut tvungna att promenera. Vi skulle alla ta en vilodag nästa dag. Passa på när vi är i en storstad som har lite mer att erbjuda (turister). Jag, A och T går mot hotellet, A och T ville också ta en natt på hotell för att få en natts sömn utan snarkningar.

Jag bokar tvätt för alla mina kläder! det var skönt. jag badar badkar och sover som en stock. Vi utforskar staden lite, ser den stora katedralen och jag möter ”camino-mammorna” igen – så jag äter middag tillsammans med dem på kvällen.

Det var så skönt att få sova i en hotell säng. att få ha det tyst omkring sig och få bada i ett badkar. jag var helt överlycklig över att kunna ladda batterierna till kameran och telefonen ostört och utan att behöva trängas. jag kunde höra av mig på wi-fi till familjen. två veckor hade gått. två veckor som jag inte trodde skulle kunna ske, men som nu var här.

jag känner sådan tacksamhet och glädje. Det kommer ordna sig, jag lär känna folk, jag får vänner och jag får skratta tillsammans. Det var mer än vad jag hade trott för 10 dagar sedan.