I AM STRONG.

Vi hade många förlösande stunder tillsammans, både genom samtalet, tystnaden och våran ”safe circle” – trygg cirkel där vi samlades runt en person och så fick den om den ville dela något som var tungt och jobbigt.

Nu i efterhand inser jag att det är detta som jag verkligen har tagit med mig från Caminon. Att få befrias från sådant som tyngt ner mig, att få dela det med dessa människor, som jag aldrig träffat innan och som kommit att stå mig så nära bara efter sa två veckor – det är magiskt.

vi valde idag att gå lite längre än vad guideboken sa, detta för att dagen efter skulle det bli massa uppför igen (hej bergen!) och vi ville göra det lite lättare för oss nästkommande dag. Vi gick från Villafranca del Bierzo till La Faba, promenaden blev totalt ca 25 km.

när vi väl började uppför var det så offantligt vackert igen. Jag hade tyckt det var vackert redan innan på sträckan, men här var något helt annat. När vi kommit upp en bit, fick vi för oss att skrika ut att vi var starka, ut till bergen, ut till universum och för oss själva – I AM STRONG.

vi filmade oss själva och tappade mobilen nästan ner för berget – vi skrattade och kände oss lättare. vi fyllde på varandras mod och självkänsla. Vi gjorde detta tillsammans.

Vi tog in på ett albergue och mötte Lu igen som skrattade åt oss och undrade varför det alltid tog sådan tid för oss att komma fram. Det var två killar till som påpekade detta – vi blev frustrerade och försöka påminna varandra om att det var ingen tävling och det vi gjorde längs vägen var så mycket viktigare än att komma fram.

Jag minns att detta albergue också var väldigt strikt och fruktansvärt kallt på natten. jag sov typ ingenting på grund av kylan.

Buen Camino!

The Camino provides.

Vi började som vanligt tidigt på morgonen, vädret var lite halverst men inget regn vilket var skönt. det växlade i molnighet och sol. Jag och Lisa gick efter denna dagen, kommer inte ihåg vad det var som gjorde det för det hör lite till ovanligheterna. Men kan hända hade vi fikat någonstans och de andra gått vidare för de fikat någon annanstans.

Det jag minns från denna promenad var att jag och L köpte små armband som presenter till resten, vi hade också gått och pratat längs caminon att vi var så sugna på något vitaminberikande mat. Sallad och nötter, vi hade pratat om dadelbollar m.m Jag tror våra kroppar var trötta på pommes frites och kött.

När vi kommer i kapp tjejerna sitter de på en restaurang och har precis ätit, på menyn finns världens sallad med just allt det som vi pratat om – återigen vi får det vi önskar – som vi sa ”the camino provides”.

Jag har nog aldrig varit så glad över en sallad innan och den smakade himmelskt.

Buen Camino!

Cruz de Ferro

Cruz de Ferro – Här fick vi lägga av oss våra bördor. Vissa hade tagit med sig små stenar som fick representera olika saker som tyngde dem, de hade burit med sig denna sten sen st Jean Pied du Port (dagen ett) och här la de av sig dem. Vid korset. Några hade burit med sig för andras skull stenar, andra för deras egen.

Vi hade alla vår resa att göra, våra egna motiv till varför vi var här och gick. Oavsett vad vi tror på och inte så tror jag att det finns något väldigt förlösande i att så bildligt få lägga av sig något tungt som gör att resten av resan blir lättare. Vi gick alla i tystnad denna dagen, pratade knappt med varandra just för att det var så betydande denna händelse. Vi bar alla på våra berättelser som vi här försökte släppa taget om, som vi här försökte förlåta och gå vidare från.

Vandringen gick uppför en liten bit för att sedan gå nerför och det var så vackert här uppe – och kallt. 26 dagar hade jag varit ute och vandrat. Vi närmade oss slutet av resan och det var med blandad sorg och förtjusning.

Vi kom varandra närmare och närmare, vi delade på djupare saker. sådant som gjorde ont, sådant som vi var glada över. Vi blev varandras läkande och stöttande. Jag vet inte om alla har denna upplevelsen av att gå Caminon – jag är otroligt tacksam för att detta blev min upplevelse. Vi var som menade för varandra, vi möttes i rätt tid och vi gjorde ett val och kände oss trygga med varandra. Skulle jag åka tillbaka och göra denna resan igen har jag inte förväntan på att det kommer bli så här. Det här var något speciellt, något utöver det vanliga. Något som bara kunnat bli för att det var vi.

26 dagar – ca 10 dagar kvar. Minns ni min ångest och panik jag hade dag 3 då jag trodde jag skulle behöva ge upp på grund av mina knän? 23 dagar senare och jag håller ihop 🙂

Buen Camino!

Buck up and kiwi down.

Dagens vandring skulle gå via en sträcka som jag läst om innan jag begav mig till caminon samt blev förvarnade för när vi väl började gå. Längs denna sträckan hade en kvinna blivit kidnappad från och de hade inte hittat henne igen (!).

När vi började gå så såg vi ett gäng män som stod längs med vägen och bara stod. Vi tyckte först att detta var väldigt märkligt med tanke på vad vi hört om som hade hänt. Männen bara hälsade på oss. längre fram förstod vi att de stod där för att hålla koll så inget skulle hända oss som gick.

Jag skulle även vilja berätta om ett uttryck som vi började att säga för att peppa varandra framåt: Buck up and kiwi down. Buck up – är ett uttryck som de i engelskan säger för att någon ska kämpa på, eller ta sig igenom något som kanske är jobbigt.

Kiwi down – la vi till efter att träffat en kvinna från Nya Zeeland som första dagen ramlade på caminon och bröt armen på två ställen! hon fick den omhändertagen i Pamplona, fortsatte gå kom till Burgos för en rutinkoll, de var inte nöjda och opererade henne igen för att rätta till det. Men hon åkte inte hem för det. Hon gick till slutet. Hon blev en inspirationskälla för oss när vi hade ont. därav ”Buck up and Kiwi down!”

Jag och T gick långsammare denna dagen på väg upp till Foncebadón. S hade skrivit detta i gruset till oss, det var så himla gött att få det där och då, för att orka kämpa upp lite till. Det var kyligt i luften för vi kom högre upp. Foncebadón kom vi att minnas som ”Harry Potter” – byn. Det var även här vi mindes att vi kan få det vi önskar. S hade önskat en öppen spis och god mat. Vi fick bägge 🙂

Buen Camino!

Astorga

Vi var glada och tacksamma över att våra kläder hade torkat, skorna hade torkat någorlunda när vi begav oss ut i morgonluften från Mazarife mot Astorga.

En väg som var väldigt blandad men som också gjorde det mysigt. det var genom byar, genom skog och genom torrare fält. L och Jag gick tillsammans lite före de andra.

vi kommer till ett litet fik mitt ute i ingenstans, en man hade startat det och bodde där, han höll på att bygga ihop sitt lilla hus. Om jag minns rätt började han med detta efter att han själv gått Caminon och kände att han inte ville tillbaka till sin verklighet. När jag skriver hur menar jag att han sov utomhus, han hade något tak han byggt över en säng där han sov.

fiket bestod i saker som människor tog med sig och lämnade kvar, betala fick man göra vad man ville typ.

Dagens promenad var en skön befrielse från gårdagens regnpromenad. Caminon blir lite av en representation av livet, oftast är det ganska så bra, roligt och enkelt. Men det kommer de dagar som blir mer av utmaningar, inte alltid med regn, men med uppförsbackar eller nerförsbackar, raka tråkiga vägar. Men det jag hittills lärt mig var att gå tillsammans gör alla dessa utmaningar roligare.

Vi kommer fram till Astorga och får plats på ett Albergue. Lu är där, och även en äldre herre som var och gick Caminon för tredje gången eller något sådant. Han ville gärna ta oss under sina vingar – på gott och ont 😉

Buen Camino!

REGN

Vi kliver tyst upp ur våra sängar, smyger ut ur Albergue, ut i den tysta tidiga morgonluften som idag är fylld av regn. Jag har regnkläder med mig så jag byter om till regnbyxor och regnjackan och de andra har ponchos och regnkläder. Vi gör oss redo, så redo vi kan och håller tummarna att det kanske lättar efter ett tag.

Idag viker vi av från min guidebok återigen för att bege oss till Mazarife. Vägen min guidebok visar skulle gå längs med en bilväg och det kändes inte så roligt, S och Ts Guidebok visade på en lite mer intressant väg att gå så vi bestämde oss för den….vilket skulle vara liiiiite av ett misstag – på grund av regnet.

Efter tio steg var vi blöta, utan att överdriva 😉 men humöret var på topp, vi var alla tillsammans och vi gick in för att göra det bästa av situationen. När man väl är blöt, kan man lika gärna bara släppa det och försöka se det positiva i stunden istället.

Vi hittade en lekplats längs vägen som hade en stor rund gunga där vi fick plats allihopa på så vi gungade på den och skrattade.

När vi började vika av från bilvägen och ta oss in på den andra guidebokens väg insåg vi att detta inte skulle bli en enkel match. Det var grus/lerväg och ni kan ju tänka er hur den blev i regnet som vägrade att upphöra. På vissa ställen blev det halt, vi skrattade åt vårt val av väg – men även här – nu var vi på denna vägen och vi orkade inte och ville inte vända tillbaka.

Vi mötte flera som valt att gå denna vägen och beklagade sig lite över valet. bland annat mötte vi en fransk kille i tidiga 20 åren vid namn Lu. Han var dock vid gott mod och struttade fram som om han inte hade några problem i världen alls….vilket är väldigt skönt men kan bli frustrerande när en annan har hon i knäna, tusen blåsor och skavsår m.m…. men vi lär oss att vara glada för allas skull 😉

Väl i Mazarife tar vi in på första bästa Albergue, ALLT är blött. Tack och lov hade jag en vattentät påse i ryggsäcken med mina ombyten som inte var blöta. Vi lär känna flera människor som kommer att betyda mycket för oss under resans gång, bland annat två kvinnor en från USA och en från Sydafrika – de kände inte varandra sedan innan men lärde känna varandra på caminon. Jag tror det var dem som började kalla oss ”the international girls”.

Vi åt god mat och värmde upp oss inför morgondagens promenad.

Buen Camino!

LEON!

Morgonens vy, denna utan filter.

Dagens promenad skulle bli lättare vi skulle gå till Mansilla de las Mulas. Därifråmn tänkte jag, A och T ta taxi in till Leon, för att få en dags vila i storstaden. Vi hade bokat egna hotellrum och jag såg verkligen fram emot att få en natt att sova ostört.

Sträckan dit var dock lång, och lång utan några byar eller café, därav att vi igår hade handlat av mannen med den trasiga maskinen igår, för att få ihop lite frukost.

picknick frukost längs vägen – dock ingen cafe con leche! det är en relativt behaglig promenad, vi går och går och går tills vi kommer fram. S och L beslutar sig dock för att stanna en natt i mansilla och promenera in i Leon i morgon. på så sätt får vi som vill vilodag och de som vill gå kunde gå. Detta var så underbart med denna grupp också att vi kunde släppa varandra och mötas upp igen.

Utsikten från hotellrummet. Leon bjöd på mycket gott. Dock denna första kväll tog jag ett bad, gick ut och handlade saker att äta på rummet, däckade av i sängen och missade att S och T var ute och åt och hade hittat ett ställe med glutenfria hamburgare – så kan det vara ibland när tröttheten tar över.

Buen Camino!