The international girls

första dagen på resten av vandringen – tillsammans. det skulle inte bli mer ensam vandring. nu gick vi tillsammans. vi som på bara två veckor hade kommit varandra så nära att vi kände att vi kunde lita på varandra.

vi vaknar tidigt och beger oss ut från Burgos. Det har varit skönt och behövligt med en dags vila, men det är skönt att också nu få röra sig framåt igen! vi bestämmer oss för att gå tills vi hittar närmaste kaffe. Vi är på väg till Hornillos del Camino, en ganska enkel promenad på 20 km.

Att gå genom en stad som knappt vaknat är något av det bästa som finns. det är så lugnt och skönt.

Rykten sprider sig på caminon, folk som kommer ikapp berättar något kul som de sett/hört längre bak. vi får höra om en man som bär på ett kors, ett stort kors alltså, som han ska ta med sig längs hela caminon (vi skulle senare möta denna man, och få höra från honom själv att det inte var hans kors från början, utan ett äldre pars kors som de ville ta med, men de orkade inte så han erbjöd sig att ta deras kors och ta med det till Santiago de Compostella), om jag minns rätt var det hjul på botten av korset.

Det gick rykten om olika vägpartier som kunde vara ”farliga” att gå – där några pilgrimmare blivit kidnappade tidigare. Det gick rykten om boenden – vart man skulle bo och vart man inte skulle bo.

jag hade fått två stavar av Camino-mamman E. hon behövde inte dem och jag hade hört från så många att vandringsstavar hjälper jättemycket när du går (det gjorde det också!).

Vi arbetade fram en hel rutin kring våra fötter och ben, för att de skulle hålla ihop. På morgonen smorde vi in dem rejält innan vi tog på strumpor och skor. På kvällen när vi kommit fram gjorde vi ett fotbad, vi la upp våra ben högt. Vi drack mycket vatten, tog vitaminer, magnesium m.m, vi inbillade oss att då maten var så näringsfattig så behövde vi lite extra vitaminer m.m. (jag hade även tagit bort tejpen från knäna och hade nu en snygg tejpbränna istället).

VI fick sovplats på ett mysigt litet Albergue där vi också lagade vår första middag ihop och lärde känna två killar från Korea.

Vi fick godnatt saga berättad för oss innan vi skulle somna…..

En dag i stillhet.

Burgos. Jag vaknar upp och äter hotellfrukost. Äter som om det inte fanns en morgondag – passar på att njuta så gott det går av de glutenfria erbjudandet som de hade. Packar ihop mina saker, tar på mig rena kläder och möter upp T och A i foajén. Vi ska ta in på Albergue där de andra sover. Två nätter på hotell har vi inte råd med 🙂

När vi kommer dit har det redan blivit lite kö utanför, men vi får sängar för denna natten också och beslutar oss för att chilla och ta det lugnt. Detta albergue har plats för 150 pilgrimmare, det är lyxigt i våra mått mätt (om vi bortser från hotellnatten). Albergues kostar från 5€-15€ natten, ibland får man det man betalar för och ibland är det som detta – 5€ och sov i våningssängar med väggar mellan varje våningssäng. Egen lampa, eget eluttag – eget eluttag och wifi var lyx 🙂

G och irländarna som spelade musik skulle avsluta promenaden här och bege sig hemmåt 😦 L hade också tänkt att göra det men vi (jag, T, A och C) övertalade henne att fortsätta gå med oss till slutet. 4 veckor till ungefär. Vart var S kanske ni tänker, S hade tagit en dag ledig dagen innan och hade nu börjat gå igen – men oroa er inte hon kommer med oss snart igen 🙂 redan imorgon faktiskt!

Vi hade en avslutningsmiddag för dem som inte skulle fortsätta gå. otroligt roligt och hysteriskt. irländare kan verkligen bjuda på sig själva!

Jag träffade på det franska paret som blev så glada att se mig och jag dem! ”The irish grandparents” och Camino-mammorna. Så många människor som kom att betyda så mycket, och hade kommit att betyda så mycket på så kort tid.

Efter två veckor åkte några hem, men samtidigt blev vi också en grupp. ”the international girls” – Jag från Sverige, L från Irland, S och T från San Francisco, A från Australien och C som gick med oss en stund från Irland även hon. Vilket gäng, vilket underbart gäng. Vi sa där och då att vi går nu tillsammans, hela vägen, det var också vad vi lockade L med för att hon skulle stanna.

Tänk om jag inte stannat och vilat den gången i Zariquiegui, tänk om jag fortsatt med N och P – Som båda hade fått avbryta caminon vid detta laget på grund av deras smärtor. Tänk om jag inte varit öppen för hjälp, och tänk om jag inte hade pratat med L den första gången i Estrella för bara typ en vecka sedan. Så många tänk om-scenarion, men nu låg jag där i Burgos, ont i knäna men tacksam över att ha hittat ett gäng vänner – en camino familj, som jag skulle få dela denna upplevelse med till slutet.

det var glädje.

13 dagar

Jag som tänkte efter de tre första dagarna att jag skulle få lov att ge upp. Istället träffade jag en kvinna från Brasilien som gav mig akupunktur, sedan ”Camino-mammorna” – E, Ly och W. De tog hand om mig och visade mig att man kan göra caminon på flera sätt. Sedan kom L och hennes pappa G in i bilden. Tjejerna från San Francisco S och T, och A från Australien. Här var vi nu tillsammans och började vår etapp mot Burgos – en promenad på 27,5 km.

denna dagen mötte vi även dem vi kom att kalla för ”the irish grandparents” (de irländska farföräldrarna), sång och musik från två andra irländare. L och G var också från Irland så vi skojade om att hela Irland gick denna vandring.

Det var en otroligt vacker promenad – i början. jag låter lite bilder få tala:

på skylten: Santiago 518 km.

Men jag har tjatat om det, men jag tror det är viktigt att komma ihåg när det gäller mycket annat här i livet också och inte bara caminon – man måste göra det på sitt sätt. Vi möter en tjej längs vägen, vid namn C – hon ska gå i ca två veckor, det är vad hon kan, året innan vi gick hade hon också gått två veckor – hon planerade att komma tillbaka året efter och gå så långt hon kunde då också. Hon ville gå färdigt den, men möjligheterna att göra det för henne var att gå två veckor åt gången. det blev hennes sätt.

Att gå så här långt tar på kroppen och psyket ibland. Även om det är utmaningen och det som vi var där för att göra, så blir det tungt vissa dagar, smärtan, tröttheten, hungern.

Jag, S, A, T och C väljer att från Villafria (efter att ha gått ca 17km) ta sista biten med buss in till Burgos. VI hörde att den sista biten skulle vara längs motorvägen och vi hade redan passerat en mindre flygplats. Vi kände att det inte var en väg vi var absolut tvungna att promenera. Vi skulle alla ta en vilodag nästa dag. Passa på när vi är i en storstad som har lite mer att erbjuda (turister). Jag, A och T går mot hotellet, A och T ville också ta en natt på hotell för att få en natts sömn utan snarkningar.

Jag bokar tvätt för alla mina kläder! det var skönt. jag badar badkar och sover som en stock. Vi utforskar staden lite, ser den stora katedralen och jag möter ”camino-mammorna” igen – så jag äter middag tillsammans med dem på kvällen.

Det var så skönt att få sova i en hotell säng. att få ha det tyst omkring sig och få bada i ett badkar. jag var helt överlycklig över att kunna ladda batterierna till kameran och telefonen ostört och utan att behöva trängas. jag kunde höra av mig på wi-fi till familjen. två veckor hade gått. två veckor som jag inte trodde skulle kunna ske, men som nu var här.

jag känner sådan tacksamhet och glädje. Det kommer ordna sig, jag lär känna folk, jag får vänner och jag får skratta tillsammans. Det var mer än vad jag hade trott för 10 dagar sedan.

mina ”Camino-Mammor”

I går berättade jag om de fantastiska kvinnorna från Brasilien som hjälpte mig med akupunktur och umgicks med mig vid middagen. Nu vill jag lyfta fram dem som räddade hela min vandring.

Jag vaknade och hade fortfarande ont, men jag tror hon sa det till mig genom sin kompis som pratade engelska att det kunde ta någon dag innan jag kände av förbättring. Jag levde dock denna morgon på hoppet som jag fick tack vare dessa två underbara kvinnor. Varje steg jag tog gjorde så fruktansvärt ont, men morgonen var fin och för första gången under dessa fyra dagar slog jag på musik i öronen, min syster har en spellista som heter ”musik för fantasin” på Spotify. Jag behövde höra något annat än mina katastroftankar. Naturen upp för berget var fantastisk, byn vaknade långsamt medan jag tog försiktiga steg framåt och uppåt.

Just den här tiden fanns det inte någon som gick här, de flesta började i Pamplona så jag hade någon timme innan de första skulle komma i kapp mig. När en går caminon följer en inte direkt en karta, utan det är utmärkt längs vägen vart du ska gå någonstans, det finns målade gula pilar, snäckskal, blå skyltar m.m. Ändå tvekade jag inför vissa delningar, kanske för att jag bara hade mig själv att förlita mig på. Men det jag visst från guideboken var att jag skulle upp på berget och sedan ner igen för att komma till Puente la Reina som var gårdagens mål men blev mitt mål idag istället.

Det är så otroligt vackert när en kommer upp på höjden. Musiken passade så in i miljön och jag föreställde mig att jag var en av hoberna i sagan om ringen, ute på äventyr. Mina knän smärtade allt mer och det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Jag nådde toppen av berget och gruvade mig för nedgången. ställde mig vid kanten och insåg att det var verkligen brant nerför för en som hade ont i båda knäna.

Jag tog försiktiga steg framåt, ett framför de andra. Grät av smärtan men tänkte att jag kan inte vända om nu, det är nerför åt båda hållen. kom fram till en bänk och satte mig där för att vila. Jag vet inte om knäna tackade mig för det, men jag satt där en ganska lång stund, personer passerade mig och hälsa glatt ”Buen Camino” – jag blev bitter och svarade tyst ”skit ner er, med er Buen Camino”, kanske inte ett av mina stoltaste ögonblick, men frustrationen över att se dessa människor trippa glatt ner för backen utan synliga problem (betoning på synliga, de kanske också hade ont, skavsår m.m som jag inte såg).

tillslut tar jag mig ner för backen och fram till Puente la Reina, jag försöker hitta in till alberguet, det första jag ser när jag kommer in i staden. Runt hörnet ser jag två kvinnor stå och prata med varandra. De ser mig och har berättat i efterhand att jag såg helt förstörd ut (hahaha). De bokstavligt talat fångade upp mig tog med mig in på restaurangen i väntan på att alberguet skulle öppna. De presenterar sig och vi kallar dem E och L.

vi checkar in och vid incheckningen ser jag att de har en sjukgymnast som kommer dit på eftermiddagen och jag kan boka tid med honom, så det gör jag, jag tänker att jag behöver ta varje liten uns av hjälp som finns att få. E och L har ett eget rum medan jag sover i det billigaste vilket är sovsalarna. Jag passar på att duscha för det är fortfarande helt tomt på människor, E kommer med två påsar is till mina knän som hon hämtat i baren. E är en ängel med en ängels tålamod.

Jag äter middag med E, L och W. W bodde på ett annat albergue, men hon var full av glädje och skratt. jag sitter där vid middagsbordet, förundrad över hur fantastiskt det är ändå, viken tur jag har som hamnade här just nu, och träffade dessa kvinnor som kom att bli mina ”camino-mammor”, E, L och W dom räddade mig från att ge upp, de rädda mig från min egna stolthet och mina katastroftankar tystnade. Jag insåg när jag gick och la mig igen efter denna kvällen att det kommer ordna sig det här, jag behöver släppa på kraven av hur jag tänker att MIN pilgrimsvandring ska se ut, jag behöver lära mig att ta det som det kommer och lyssna på knän och kropp – något som ska visa sig vara väldigt svårt i början.

På kvällen möter jag även fler personer som jag börjar prata med och jag förstår att om jag vill så kommer det finnas människor att prata med längs vägen.

Buen Camino! 🙂