UTSIKTEN!

Vi börjar morgonen i La Faba – vi är först ut som vanligt 😉 Jag är tacksam över att få lämna detta place då jag frusit som en tok hela natten. Vi går uppför och om vi tyckte det var vackert igår är det inget mot vad det är på dagens promenad. Vi kan knappt på 100 meter innan vi behöver stanna och ta fram kamerorna, trots att vi alla vet att det inte går att fånga något sådant här på bild så försöker vi.

Det går uppför men mina knän håller ihop – jag har lärt mig att gå försiktigt och inte ta dem föregivet 🙂 vi kommer upp till början av O Cebreiro och det är så fint så vi blir kvar där en liten stund och fotar.

jag ramlar på ett ställe, baklänges också så jag vet inte vad det var som hände men roligt var det 🙂

Någon hade lämnat ett meddelande till oss – eller vi tog det som att någon lämnat det till oss, även om det kanske inte var så.

Inne i byn går L först och hon går runt ett hörn på ett hus för att kika och skriker till och springer bort runt hörnet! Jag kommer fram efter henne och får samma reaktion – skriker till och springer mot vad som kan vara den vackraste utsikten ever på hela resan! Vi är enligt min guidebok 1330 m över havet. och här är det vi ser : (återigen bilder gör det inte rättvisa men snarlikt).

Efter detta är vi helt tagna när vi fortsätter vår långa vandring till Triacastela (totalt ca 27 km).

Buen Camino

Astorga

Vi var glada och tacksamma över att våra kläder hade torkat, skorna hade torkat någorlunda när vi begav oss ut i morgonluften från Mazarife mot Astorga.

En väg som var väldigt blandad men som också gjorde det mysigt. det var genom byar, genom skog och genom torrare fält. L och Jag gick tillsammans lite före de andra.

vi kommer till ett litet fik mitt ute i ingenstans, en man hade startat det och bodde där, han höll på att bygga ihop sitt lilla hus. Om jag minns rätt började han med detta efter att han själv gått Caminon och kände att han inte ville tillbaka till sin verklighet. När jag skriver hur menar jag att han sov utomhus, han hade något tak han byggt över en säng där han sov.

fiket bestod i saker som människor tog med sig och lämnade kvar, betala fick man göra vad man ville typ.

Dagens promenad var en skön befrielse från gårdagens regnpromenad. Caminon blir lite av en representation av livet, oftast är det ganska så bra, roligt och enkelt. Men det kommer de dagar som blir mer av utmaningar, inte alltid med regn, men med uppförsbackar eller nerförsbackar, raka tråkiga vägar. Men det jag hittills lärt mig var att gå tillsammans gör alla dessa utmaningar roligare.

Vi kommer fram till Astorga och får plats på ett Albergue. Lu är där, och även en äldre herre som var och gick Caminon för tredje gången eller något sådant. Han ville gärna ta oss under sina vingar – på gott och ont 😉

Buen Camino!

REGN

Vi kliver tyst upp ur våra sängar, smyger ut ur Albergue, ut i den tysta tidiga morgonluften som idag är fylld av regn. Jag har regnkläder med mig så jag byter om till regnbyxor och regnjackan och de andra har ponchos och regnkläder. Vi gör oss redo, så redo vi kan och håller tummarna att det kanske lättar efter ett tag.

Idag viker vi av från min guidebok återigen för att bege oss till Mazarife. Vägen min guidebok visar skulle gå längs med en bilväg och det kändes inte så roligt, S och Ts Guidebok visade på en lite mer intressant väg att gå så vi bestämde oss för den….vilket skulle vara liiiiite av ett misstag – på grund av regnet.

Efter tio steg var vi blöta, utan att överdriva 😉 men humöret var på topp, vi var alla tillsammans och vi gick in för att göra det bästa av situationen. När man väl är blöt, kan man lika gärna bara släppa det och försöka se det positiva i stunden istället.

Vi hittade en lekplats längs vägen som hade en stor rund gunga där vi fick plats allihopa på så vi gungade på den och skrattade.

När vi började vika av från bilvägen och ta oss in på den andra guidebokens väg insåg vi att detta inte skulle bli en enkel match. Det var grus/lerväg och ni kan ju tänka er hur den blev i regnet som vägrade att upphöra. På vissa ställen blev det halt, vi skrattade åt vårt val av väg – men även här – nu var vi på denna vägen och vi orkade inte och ville inte vända tillbaka.

Vi mötte flera som valt att gå denna vägen och beklagade sig lite över valet. bland annat mötte vi en fransk kille i tidiga 20 åren vid namn Lu. Han var dock vid gott mod och struttade fram som om han inte hade några problem i världen alls….vilket är väldigt skönt men kan bli frustrerande när en annan har hon i knäna, tusen blåsor och skavsår m.m…. men vi lär oss att vara glada för allas skull 😉

Väl i Mazarife tar vi in på första bästa Albergue, ALLT är blött. Tack och lov hade jag en vattentät påse i ryggsäcken med mina ombyten som inte var blöta. Vi lär känna flera människor som kommer att betyda mycket för oss under resans gång, bland annat två kvinnor en från USA och en från Sydafrika – de kände inte varandra sedan innan men lärde känna varandra på caminon. Jag tror det var dem som började kalla oss ”the international girls”.

Vi åt god mat och värmde upp oss inför morgondagens promenad.

Buen Camino!

Dag 17.

God morgon, Dagens promenad ledde uppför och sedan nerför, men denna gång hade vi alla lärt oss av våra misstag så vi gick slalom nerför, vissa baklänges – vi tänkte verkligen på vartenda steg vi tog för att vara snälla mot våra knän. Som ni kanske sett är nu tejpen borta men jag har kvar mina knästöd. Halsbandet jag har på mig fick jag på en mässa vi gick på i San Juan de Ortgea (stoppet innan Burgos).

Det var svindlade vackert och upplevelsen av att vi kunde se hela promenaden framför oss 🙂 idag skulle vi gå hela vägen till Frómista.

vägarna kunde verkligen sträcka sig genom fältet och fortsätta i vad som upplevdes som en evighet. Samtalen fortsatte och T fortsatte med sina djupa frågor om livet. Sådant som vi kan ta oss tid för att fundera när det enda vi gör är att promenera.

Vallmofältet var något av det vackraste jag sett, och vallmoblomman fortsatte följa vår väg längs hela caminon nästan.

Det är så roligt när jag sitter och väljer bilder och inser att det är så här det ser ut, bilderna tas där man är och oftast är det på vägen 🙂 Raka sträckor slingrande vägar, asfalt, grus och stigar. Bilderna kanske inte är de roligaste att titta på, men det är samtidigt en del av hela resan. Lika tråkigt som det kan vara att titta på bilderna, lika tråkigt var det vissa dagar att promenera längs med vägarna. Trots att vi kunde uppskatta naturen och det vackra, var vissa sträckor bara tråkiga.

Buen Camino!

alltid fötterna först

Vi, the international girls, räds inte tidiga mornar. Vi gick ofta upp kring 4.45-5.15 och började med att ta hand om våra fötter, förbereda dem för dagens långa promenad mot Castrojeriz.

Att promenera så tidigt på morgonen blev helt underbart, vi hade djupa samtal (alltså jag är inte ironisk!) om Livet. T hade alltid bra frågor att ställa som vi gick och funderade över och delade svaren med varandra. Frågor som handlade om allt i från hur vi ville att våra liv skulle se ut, vad det innebar att vara sårbar (hej Brene Brown, det var här jag träffade ”dig” för första gången). Frågor som fördjupade caminon.

Vi försökte gå ca 10 km på morgonen innan vi tog första kaffen. Vi såg till att ha frukt förberett som en liten frukost och vitaminer för att klara den första milen.

Trots att vi var bland de första som började gå på morgonen var vi ofta de sista att komma fram! HAHAHA, vi gick inte snabbt på grund av flera orsaker, men vi gick tillsammans och denna resa blev något speciellt för oss alla.

Varje dag när vi väl kom fram till Albergue så gjorde vi fotbad med salt i, tog hand om ev. blåsor – detta blev rutinen, som jag tror jag skrivit om innan. Mantrat lät ”feet first!”. Fötterna skulle ju bära oss hela vägen. vi försökte stretcha ut våra benmuskler och ryggmuskler också men vi var inte lika konsekventa med detta.

Detta var det Albergue som vi fick de sista sängarna i. en stor sovsal där vi alla sover tillsammans. Här ligger jag för att samla ihop mig, vila och skriva dagbok över dagens promenad. Allt hänger på tork och mobiler m.m laddas!

Buen Camino!

The international girls

första dagen på resten av vandringen – tillsammans. det skulle inte bli mer ensam vandring. nu gick vi tillsammans. vi som på bara två veckor hade kommit varandra så nära att vi kände att vi kunde lita på varandra.

vi vaknar tidigt och beger oss ut från Burgos. Det har varit skönt och behövligt med en dags vila, men det är skönt att också nu få röra sig framåt igen! vi bestämmer oss för att gå tills vi hittar närmaste kaffe. Vi är på väg till Hornillos del Camino, en ganska enkel promenad på 20 km.

Att gå genom en stad som knappt vaknat är något av det bästa som finns. det är så lugnt och skönt.

Rykten sprider sig på caminon, folk som kommer ikapp berättar något kul som de sett/hört längre bak. vi får höra om en man som bär på ett kors, ett stort kors alltså, som han ska ta med sig längs hela caminon (vi skulle senare möta denna man, och få höra från honom själv att det inte var hans kors från början, utan ett äldre pars kors som de ville ta med, men de orkade inte så han erbjöd sig att ta deras kors och ta med det till Santiago de Compostella), om jag minns rätt var det hjul på botten av korset.

Det gick rykten om olika vägpartier som kunde vara ”farliga” att gå – där några pilgrimmare blivit kidnappade tidigare. Det gick rykten om boenden – vart man skulle bo och vart man inte skulle bo.

jag hade fått två stavar av Camino-mamman E. hon behövde inte dem och jag hade hört från så många att vandringsstavar hjälper jättemycket när du går (det gjorde det också!).

Vi arbetade fram en hel rutin kring våra fötter och ben, för att de skulle hålla ihop. På morgonen smorde vi in dem rejält innan vi tog på strumpor och skor. På kvällen när vi kommit fram gjorde vi ett fotbad, vi la upp våra ben högt. Vi drack mycket vatten, tog vitaminer, magnesium m.m, vi inbillade oss att då maten var så näringsfattig så behövde vi lite extra vitaminer m.m. (jag hade även tagit bort tejpen från knäna och hade nu en snygg tejpbränna istället).

VI fick sovplats på ett mysigt litet Albergue där vi också lagade vår första middag ihop och lärde känna två killar från Korea.

Vi fick godnatt saga berättad för oss innan vi skulle somna…..

En dag i stillhet.

Burgos. Jag vaknar upp och äter hotellfrukost. Äter som om det inte fanns en morgondag – passar på att njuta så gott det går av de glutenfria erbjudandet som de hade. Packar ihop mina saker, tar på mig rena kläder och möter upp T och A i foajén. Vi ska ta in på Albergue där de andra sover. Två nätter på hotell har vi inte råd med 🙂

När vi kommer dit har det redan blivit lite kö utanför, men vi får sängar för denna natten också och beslutar oss för att chilla och ta det lugnt. Detta albergue har plats för 150 pilgrimmare, det är lyxigt i våra mått mätt (om vi bortser från hotellnatten). Albergues kostar från 5€-15€ natten, ibland får man det man betalar för och ibland är det som detta – 5€ och sov i våningssängar med väggar mellan varje våningssäng. Egen lampa, eget eluttag – eget eluttag och wifi var lyx 🙂

G och irländarna som spelade musik skulle avsluta promenaden här och bege sig hemmåt 😦 L hade också tänkt att göra det men vi (jag, T, A och C) övertalade henne att fortsätta gå med oss till slutet. 4 veckor till ungefär. Vart var S kanske ni tänker, S hade tagit en dag ledig dagen innan och hade nu börjat gå igen – men oroa er inte hon kommer med oss snart igen 🙂 redan imorgon faktiskt!

Vi hade en avslutningsmiddag för dem som inte skulle fortsätta gå. otroligt roligt och hysteriskt. irländare kan verkligen bjuda på sig själva!

Jag träffade på det franska paret som blev så glada att se mig och jag dem! ”The irish grandparents” och Camino-mammorna. Så många människor som kom att betyda så mycket, och hade kommit att betyda så mycket på så kort tid.

Efter två veckor åkte några hem, men samtidigt blev vi också en grupp. ”the international girls” – Jag från Sverige, L från Irland, S och T från San Francisco, A från Australien och C som gick med oss en stund från Irland även hon. Vilket gäng, vilket underbart gäng. Vi sa där och då att vi går nu tillsammans, hela vägen, det var också vad vi lockade L med för att hon skulle stanna.

Tänk om jag inte stannat och vilat den gången i Zariquiegui, tänk om jag fortsatt med N och P – Som båda hade fått avbryta caminon vid detta laget på grund av deras smärtor. Tänk om jag inte varit öppen för hjälp, och tänk om jag inte hade pratat med L den första gången i Estrella för bara typ en vecka sedan. Så många tänk om-scenarion, men nu låg jag där i Burgos, ont i knäna men tacksam över att ha hittat ett gäng vänner – en camino familj, som jag skulle få dela denna upplevelse med till slutet.

det var glädje.