skulle mina knän överleva detta?

Vaknar av knän som dunkar av smärta. Det gör så ont när jag ställer mig på dem att det tåras i ögonen. Men jag har bara dagens vandring för ögonen och att vara här, så jag ignorerar smärtan, placeras den på den mentala hyllan ställer glädjen över att vara här framför smärtan.

Ryggsäcken väger på något sätt mer idag än i går. det är tyst i salen när jag smyger ut till den fuktiga morgonluften. P och N och jag ska gå tillsammans, vi bestämde det igår kväll vid middagen. Jag är så glad och tacksam över att ha någon att prata med, att få dela denna upplevelse med. N hade också ont i knäna, även Peter hade känningar. Vi inser i efterhand att gå uppför och sedan glatt traska nerför gjorde inte våra knän en tjänst. Delad smärta är halverad smärta så vi traskar på.

En röd tråd genom hela Caminon blir sökandet efter första kaffen. Finns det något café öppet? För min del som är känslig mot gluten sökte jag även efter något att kunna äta som inte var bröd – vilket i stort sett hela tiden blev ”tortilla de patata” – god men efter 6 veckor blir jag ganska så trött på den 🙂

Dagens promenad var blöt och hal. Det regnade inte men hade regnat hela natten och i luften var fuktigheten hög. Vissa sträckor gick uppför andra nerför och nerför blev ibland väldigt hala när stigarna var lagda med sten:

Vi hittade både kaffe, tortilla de patata, lunch och ett till ställe att sova på. Att hitta någonstans att sova var något jag stressade upp mig för i början. Mycket på grund av mitt kontrollbehov – jag vill gärna veta vart jag ska sova, att jag inte kommer behöva sova på gatan. Det här med att inte veta är jobbigt – men något som hela denna promenad skulle komma att kretsa kring. Det går inte att veta allt i förväg, det gick inte alltid att boka sovplatser i förväg, det fanns inga garantier att sovplats skulle finnas dit jag kom – och detta kunde ibland äta upp mig. Jag som gärna kollar google maps och satellitbilder dit jag ska resa, ner på gatunivå för att jag har svårt att inte veta hur det ser ut, hur gatorna ser ut kring där jag ska bo m.m. Men jag insåg också att jag skulle inte kunna kunna göra denna vandring om jag fortsatte med denna stress.

jag hade ju mina knän att tänka på och stressa upp mig över….