Dag 17.

God morgon, Dagens promenad ledde uppför och sedan nerför, men denna gång hade vi alla lärt oss av våra misstag så vi gick slalom nerför, vissa baklänges – vi tänkte verkligen på vartenda steg vi tog för att vara snälla mot våra knän. Som ni kanske sett är nu tejpen borta men jag har kvar mina knästöd. Halsbandet jag har på mig fick jag på en mässa vi gick på i San Juan de Ortgea (stoppet innan Burgos).

Det var svindlade vackert och upplevelsen av att vi kunde se hela promenaden framför oss 🙂 idag skulle vi gå hela vägen till Frómista.

vägarna kunde verkligen sträcka sig genom fältet och fortsätta i vad som upplevdes som en evighet. Samtalen fortsatte och T fortsatte med sina djupa frågor om livet. Sådant som vi kan ta oss tid för att fundera när det enda vi gör är att promenera.

Vallmofältet var något av det vackraste jag sett, och vallmoblomman fortsatte följa vår väg längs hela caminon nästan.

Det är så roligt när jag sitter och väljer bilder och inser att det är så här det ser ut, bilderna tas där man är och oftast är det på vägen 🙂 Raka sträckor slingrande vägar, asfalt, grus och stigar. Bilderna kanske inte är de roligaste att titta på, men det är samtidigt en del av hela resan. Lika tråkigt som det kan vara att titta på bilderna, lika tråkigt var det vissa dagar att promenera längs med vägarna. Trots att vi kunde uppskatta naturen och det vackra, var vissa sträckor bara tråkiga.

Buen Camino!