små steg mot det stora målet

Jag når målet för första resdagen!

Jag kommer ut från flygplatsen i San Sebastian, lite skakig i benen, både på grund av att sitta still så länge med också av nervositet. Jag är som en liten rädd mus. Jag går fram till en busshållplats och försöker lista ut om det går en buss, och om den i så fall tar mig till tågstationen – men jag menar, vad heter ens tågstationen i San Sebastian? Och kan jag läsa spanska?

Nej, jag vänder mig om när jag hör hur några andra diskuterar på engelska med en taxichaufför. De har bestämt sig för att dela på en taxi till St. Jean Pied du Port – dit jag också skulle resa, imorgon från Biarritz.

”Tänk om jag ändå rest med dem och inte ensam” – tankar som sköljer över mig, påminner mig om min sårbarhet och ensamhet. Jag har inte pratat med någon på hela dagen. En liten stund blir jag förtvivlad, men bestämmer mig för att jag inte har tid med det än, gråta kan jag göra när jag är framme på hotellet, nu är jag här i San Sebastian så jag beslutar mig för att ta en taxi till tågstationen, en enkel och tacksam lösning när jag ändå är förtvivlad och rädd och ångestfylld, men med en svag hint av förväntan och lycka över att ha kommit så här långt.

JAG ÖVERLEVDE FLYGEN – har jag lust att skrika till världen, men i ärlighetens namn vem skulle bry sig? 😉

Hittar en taxi med en trevlig förare som tar mig till tågstationen, tur att jag inte försökte mig på att gå, då den lång på andra sidan stan (så som jag minns det, och jag miss detta som om det var igår!). Tågstationen är inte stor, men fin. jag försöker lista ut hur jag ska köpa en biljett genom en automat (varför försöker jag ens?), men inser tillslut att jag är fortfarande för stressad och nervös att jag behöver mänsklig hjälp, går fram till en biljettförsäljare och ber att få en biljett till Biarritz och frågar exakt vart tåget går, får svar om att det avgår från platform X (kommer inte ihåg numret), och det är om ca en och en halv timme…

Jag hittar plattformen, jag köper något att äta – äntligen – en liten ynka caesarsallad. Jag äter den med andakt och njuter av solen och värmen, samtidigt som jag börjar tvivla på om jag förstått det rätt med plattformen. Jag kan alltid hitta något att tvivla på – jag ser det lite som en styrka fast det kanske är mer en svaghet…

Tåget kommer, det är rätt och allt fungerar. gråter lite när jag sitter på tåget och tittar ut över landskapet. av trötthet, utmattning, hunger, ensamhet, förtvivlan, lycka – ja hur mycket kan en människa känna? Jag var så nära alla mina känslor att jag berördes av landskapet och husen där människor bodde. Jag kände mig så stor och så liten på samma gång. Jag kände att jag var på rätt väg men ändå totalt vilse.

Jag skrattade åt mig själv i tanken, varför jag var så som jag var? Resa iväg ensam, detta var inte första gången. Första gången var jag 19 färsk ut i vuxen livet och reste till USA för ett år som AuPair. Då grät jag också, och frågade mig själv vad jag höll på med.

Men jag hade då en dröm, och jag hade nu en dröm.