En dag i stillhet.

Burgos. Jag vaknar upp och äter hotellfrukost. Äter som om det inte fanns en morgondag – passar på att njuta så gott det går av de glutenfria erbjudandet som de hade. Packar ihop mina saker, tar på mig rena kläder och möter upp T och A i foajén. Vi ska ta in på Albergue där de andra sover. Två nätter på hotell har vi inte råd med 🙂

När vi kommer dit har det redan blivit lite kö utanför, men vi får sängar för denna natten också och beslutar oss för att chilla och ta det lugnt. Detta albergue har plats för 150 pilgrimmare, det är lyxigt i våra mått mätt (om vi bortser från hotellnatten). Albergues kostar från 5€-15€ natten, ibland får man det man betalar för och ibland är det som detta – 5€ och sov i våningssängar med väggar mellan varje våningssäng. Egen lampa, eget eluttag – eget eluttag och wifi var lyx 🙂

G och irländarna som spelade musik skulle avsluta promenaden här och bege sig hemmåt 😦 L hade också tänkt att göra det men vi (jag, T, A och C) övertalade henne att fortsätta gå med oss till slutet. 4 veckor till ungefär. Vart var S kanske ni tänker, S hade tagit en dag ledig dagen innan och hade nu börjat gå igen – men oroa er inte hon kommer med oss snart igen 🙂 redan imorgon faktiskt!

Vi hade en avslutningsmiddag för dem som inte skulle fortsätta gå. otroligt roligt och hysteriskt. irländare kan verkligen bjuda på sig själva!

Jag träffade på det franska paret som blev så glada att se mig och jag dem! ”The irish grandparents” och Camino-mammorna. Så många människor som kom att betyda så mycket, och hade kommit att betyda så mycket på så kort tid.

Efter två veckor åkte några hem, men samtidigt blev vi också en grupp. ”the international girls” – Jag från Sverige, L från Irland, S och T från San Francisco, A från Australien och C som gick med oss en stund från Irland även hon. Vilket gäng, vilket underbart gäng. Vi sa där och då att vi går nu tillsammans, hela vägen, det var också vad vi lockade L med för att hon skulle stanna.

Tänk om jag inte stannat och vilat den gången i Zariquiegui, tänk om jag fortsatt med N och P – Som båda hade fått avbryta caminon vid detta laget på grund av deras smärtor. Tänk om jag inte varit öppen för hjälp, och tänk om jag inte hade pratat med L den första gången i Estrella för bara typ en vecka sedan. Så många tänk om-scenarion, men nu låg jag där i Burgos, ont i knäna men tacksam över att ha hittat ett gäng vänner – en camino familj, som jag skulle få dela denna upplevelse med till slutet.

det var glädje.