Utan ryggsäcken

Jag fick fortsätta att göra caminon på ett sätt som skulle göra det hållbart för min kropp. Jag kunde inte, som skrivet igår, hålla mig till det jag hade ansett vara det ”rätta” sättet att gå (promenera hela vägen bära ryggsäcken). E, L och W hade alla sagt att jag skulle passa på att skicka ryggsäcken i förväg. Att gå utan den extra vikten skulle antagligen göra det möjligt för mig att kunna gå hela vägen överhuvudtaget. Så jag gjorde det, jag skickade den i förväg för en liten summa pengar, och så gick jag med E och W och ytterligare en kvinna från Amsterdam som de lärt känna på hotellet. Jag ville så gärna gå med L och G, men tänkte att jag kan inte tränga mig på, utan jag höll tummarna att vi skulle ses längs vägen och bygga på vår vänskap – hahaha jag såg den redan som en vänskap. Det är roligt hur det kan vara med vissa människor, det bara ”klickar”.

Det var 22 km från Estella till Los Arcos, en fin väg som gick lite uppför och lite nerför. Det var en hel del folk som gick och jag gick och pratade med flera olika människor, UNDERBART – jag som varit så orolig över att inte få prata med någon. Människor som caminon är lätta att prata med, vi har något gemensamt direkt och frågan ”varför går du Caminon” – leder in på djupa samtal nästan omedelbart. Det är fantastiskt också hur öppna människor är med att berätta varför, ärligheten berör.

De jag pratade med var genuina och äkta, vissa delade med sig om att de gått igenom skilsmässa, någon ville hitta sig själv, en annan höll sin mamma sällskap. de gick för sig själva, de gick för andra. några hade gått hela vägen från deras hem, andra var bara ute i två veckor och gick så långt de kom under den tiden. Vissa var på en välplanerad resa med hotellnätter inbokade och bar aldrig sin ryggsäck. Andra hade inte planerat mycket alls. från alla delar av världen möttes vi här, ibland kunde vi enkelt prata med varandra för vi pratade engelska, annars försökte jag kommunicera på knackig franska/spanska.

Ibland var det ett leende som sa mest, eller en peppande klapp på axeln. Vissa cyklade hela sträckan, andra åkte buss. Det fanns verkligen alla typer som gjorde denna resan, och här var jag – Lisa från Sverige en typ som gick – som fick bli en person i deras resa och de en person i min resa.

Mötte även denna man, han satt tydligen där på bänken och tittade på Pilgrimarna som kom in i byn, Kvinnan från Amsterdam hade tydligen hört talas om honom, de hälsade och så fick vi följa med honom hem där han gav oss en varsin vandringsstav (jag hade fått låna Amsterdam-kvinnans vandringsstav för att prova), men nu fick jag en egen av honom ❤ han hade tydligen gjort så här i flera år och hjälpt människor på deras väg.