En dag i stillhet.

Burgos. Jag vaknar upp och äter hotellfrukost. Äter som om det inte fanns en morgondag – passar på att njuta så gott det går av de glutenfria erbjudandet som de hade. Packar ihop mina saker, tar på mig rena kläder och möter upp T och A i foajén. Vi ska ta in på Albergue där de andra sover. Två nätter på hotell har vi inte råd med 🙂

När vi kommer dit har det redan blivit lite kö utanför, men vi får sängar för denna natten också och beslutar oss för att chilla och ta det lugnt. Detta albergue har plats för 150 pilgrimmare, det är lyxigt i våra mått mätt (om vi bortser från hotellnatten). Albergues kostar från 5€-15€ natten, ibland får man det man betalar för och ibland är det som detta – 5€ och sov i våningssängar med väggar mellan varje våningssäng. Egen lampa, eget eluttag – eget eluttag och wifi var lyx 🙂

G och irländarna som spelade musik skulle avsluta promenaden här och bege sig hemmåt 😦 L hade också tänkt att göra det men vi (jag, T, A och C) övertalade henne att fortsätta gå med oss till slutet. 4 veckor till ungefär. Vart var S kanske ni tänker, S hade tagit en dag ledig dagen innan och hade nu börjat gå igen – men oroa er inte hon kommer med oss snart igen 🙂 redan imorgon faktiskt!

Vi hade en avslutningsmiddag för dem som inte skulle fortsätta gå. otroligt roligt och hysteriskt. irländare kan verkligen bjuda på sig själva!

Jag träffade på det franska paret som blev så glada att se mig och jag dem! ”The irish grandparents” och Camino-mammorna. Så många människor som kom att betyda så mycket, och hade kommit att betyda så mycket på så kort tid.

Efter två veckor åkte några hem, men samtidigt blev vi också en grupp. ”the international girls” – Jag från Sverige, L från Irland, S och T från San Francisco, A från Australien och C som gick med oss en stund från Irland även hon. Vilket gäng, vilket underbart gäng. Vi sa där och då att vi går nu tillsammans, hela vägen, det var också vad vi lockade L med för att hon skulle stanna.

Tänk om jag inte stannat och vilat den gången i Zariquiegui, tänk om jag fortsatt med N och P – Som båda hade fått avbryta caminon vid detta laget på grund av deras smärtor. Tänk om jag inte varit öppen för hjälp, och tänk om jag inte hade pratat med L den första gången i Estrella för bara typ en vecka sedan. Så många tänk om-scenarion, men nu låg jag där i Burgos, ont i knäna men tacksam över att ha hittat ett gäng vänner – en camino familj, som jag skulle få dela denna upplevelse med till slutet.

det var glädje.

att känna sig stolt…

Jag inser att vi inte ens kommit till själva vandringen än, men jag känner att det är viktigt att få ett perspektiv på vad jag bar med mig. Jag trotsade alla tankar och ångesten inom mig för att göra detta, det tog all min energi att fortsätta mot målet. Ibland är det så i livet, det finns saker vi vill göra men ångesten/rädslor/våra egna tankar står i vägen och hindrar oss. Det jag vill visa på är att det går att kämpa sig igenom dem. Att låta dem finnas med på resan, men inte kontrollera den. Det är en av anledningarna till att detta är något av det största jag gjort.

Tåget kom in i Biarritz och det jag visste var att jag därifrån tidigt på morgonen skulle ta en buss till starten av resan, en by i södra Frankrike som heter st. Jean Pied du Port. Jag tittade mig omkring, för att se om jag kunde köpa biljett redan nu, men det var stängt och återigen en automat som jag inte förstod mig på.

Jag beslutade mig av ren trötthet att jag får ta det i morgon när jag har sovit. Jag hade nu varit igång och rest i över 12 timmar, äntligen hade jag nått ett för mig stort delmål. jag plockade snabbt upp mobilen, jag öppnade maps och lokaliserade hotellet där jag skulle sova för natten, huvudvärken började komma smygande ett säkert tecken på att jag började sakta men säkert slappna av.

Hotellet låg inte lång från stationen, vilket kändes skönt då jag skulle med bussen som gick typ 7 på morgonen (minns inte exakt tid). Hotellet låg på en gata som jag mindes att jag upplevde som lite osäker, men kanske främst för att jag var själv och det var kväll – närmare natten. Men jag blev så glad av att se den röda hotell skylten, skyndade mig in och möttes av en trevlig fransk ung kvinna som checkade in mig och förklarade på knackig engelska att de hade lite enklare snacks i baren jag kunde äta. Jag var egentligen svin hungrig, men tog det som gick att få, dock gick jag till rummet först för att lämna av mig alla grejer.

Rummet var enkelt inrett med en säng och ett skrivbord; badrum och dusch delades med andra på våningen vilket jag först tänkte ”nej vad jobbigt” – sen insåg jag att de närmast 6 veckorna kommer handla om offentliga toaletter och dela rum med många fler, så jag ändrade mig och njöt av att i alla fall ha ett eget rum.

Då jag inte pratat med någon på hela resan, var jag så pratsugen, men det var inte hon på hotellet 😉 haha! Jag tog ett glas vin för att fira och någon charkbricka som de hade och åt den och förundrades över att jag äntligen var framme. Jag överlevde ångesten och flygrädslan, jag lät inte den vinna över mig. Jag tillät mig känna mig stolt över detta lilla steg som jag just tagit. Känslan av att vara på väg mot att uppfylla en dröm, att trotsa ångesten och rädslorna.

Det skulle bli bra det här.