LEON!

Morgonens vy, denna utan filter.

Dagens promenad skulle bli lättare vi skulle gå till Mansilla de las Mulas. Därifråmn tänkte jag, A och T ta taxi in till Leon, för att få en dags vila i storstaden. Vi hade bokat egna hotellrum och jag såg verkligen fram emot att få en natt att sova ostört.

Sträckan dit var dock lång, och lång utan några byar eller café, därav att vi igår hade handlat av mannen med den trasiga maskinen igår, för att få ihop lite frukost.

picknick frukost längs vägen – dock ingen cafe con leche! det är en relativt behaglig promenad, vi går och går och går tills vi kommer fram. S och L beslutar sig dock för att stanna en natt i mansilla och promenera in i Leon i morgon. på så sätt får vi som vill vilodag och de som vill gå kunde gå. Detta var så underbart med denna grupp också att vi kunde släppa varandra och mötas upp igen.

Utsikten från hotellrummet. Leon bjöd på mycket gott. Dock denna första kväll tog jag ett bad, gick ut och handlade saker att äta på rummet, däckade av i sängen och missade att S och T var ute och åt och hade hittat ett ställe med glutenfria hamburgare – så kan det vara ibland när tröttheten tar över.

Buen Camino!

13 dagar

Jag som tänkte efter de tre första dagarna att jag skulle få lov att ge upp. Istället träffade jag en kvinna från Brasilien som gav mig akupunktur, sedan ”Camino-mammorna” – E, Ly och W. De tog hand om mig och visade mig att man kan göra caminon på flera sätt. Sedan kom L och hennes pappa G in i bilden. Tjejerna från San Francisco S och T, och A från Australien. Här var vi nu tillsammans och började vår etapp mot Burgos – en promenad på 27,5 km.

denna dagen mötte vi även dem vi kom att kalla för ”the irish grandparents” (de irländska farföräldrarna), sång och musik från två andra irländare. L och G var också från Irland så vi skojade om att hela Irland gick denna vandring.

Det var en otroligt vacker promenad – i början. jag låter lite bilder få tala:

på skylten: Santiago 518 km.

Men jag har tjatat om det, men jag tror det är viktigt att komma ihåg när det gäller mycket annat här i livet också och inte bara caminon – man måste göra det på sitt sätt. Vi möter en tjej längs vägen, vid namn C – hon ska gå i ca två veckor, det är vad hon kan, året innan vi gick hade hon också gått två veckor – hon planerade att komma tillbaka året efter och gå så långt hon kunde då också. Hon ville gå färdigt den, men möjligheterna att göra det för henne var att gå två veckor åt gången. det blev hennes sätt.

Att gå så här långt tar på kroppen och psyket ibland. Även om det är utmaningen och det som vi var där för att göra, så blir det tungt vissa dagar, smärtan, tröttheten, hungern.

Jag, S, A, T och C väljer att från Villafria (efter att ha gått ca 17km) ta sista biten med buss in till Burgos. VI hörde att den sista biten skulle vara längs motorvägen och vi hade redan passerat en mindre flygplats. Vi kände att det inte var en väg vi var absolut tvungna att promenera. Vi skulle alla ta en vilodag nästa dag. Passa på när vi är i en storstad som har lite mer att erbjuda (turister). Jag, A och T går mot hotellet, A och T ville också ta en natt på hotell för att få en natts sömn utan snarkningar.

Jag bokar tvätt för alla mina kläder! det var skönt. jag badar badkar och sover som en stock. Vi utforskar staden lite, ser den stora katedralen och jag möter ”camino-mammorna” igen – så jag äter middag tillsammans med dem på kvällen.

Det var så skönt att få sova i en hotell säng. att få ha det tyst omkring sig och få bada i ett badkar. jag var helt överlycklig över att kunna ladda batterierna till kameran och telefonen ostört och utan att behöva trängas. jag kunde höra av mig på wi-fi till familjen. två veckor hade gått. två veckor som jag inte trodde skulle kunna ske, men som nu var här.

jag känner sådan tacksamhet och glädje. Det kommer ordna sig, jag lär känna folk, jag får vänner och jag får skratta tillsammans. Det var mer än vad jag hade trott för 10 dagar sedan.