Börjar själv, avslutar tillsammans

Morgonen kom i Los Arcos, jag smög ut ur rummet med min packning medan de flesta sov vidare någon timme till. Jag ville få en headstart och just morgontimmen var skön att få gå lite själv och reflektera över de dagar som hittills varit. Jag hade nu gått på Caminon i 8 dagar, det hade varit fantastiskt men också smärtsamt, stundtals upplevde jag förtvivlan och ångest och rädsla, främst för att inte kunna slutfölja det, men de flesta gånger överskuggades detta av allt jag fick, möjligheterna och hjälpen som kom från främlingar.

Morgonluften är sval och välkomnande. Jag visste inte när första kaffen skulle komma eller frukost för den delen men stegen bar iväg. Tejpningen och akupunkturen gjorde sitt och trots att det gjorde ont så gick det framåt utan att lida igenom det.

jag hittade ut ur Los Arcos och såg fler pilgrimmare framför mig – alltid tryggt med deras närvaro, en bekräftelse på att jag har hittat rätt väg och på något underligt sätt litade jag på att alla var snälla, jag var inte nervös. Solen gick upp över vinfält och åkrar och vägen var helt fantastiskt fin.

just den här dagen blev speciell för äntligen mötte jag L och hennes pappa G igen! de gick ikapp mig längs en sjö och vi småpratade lite, de ville dock hålla ett tempo som inte riktigt jag kunde så de gick vidare med det sedvanliga ”Buen Camino” – det gjorde lite ont att se dem gå för jag ville så gärna gå med dem, men tänkte att det är viktigt att samtidigt respektera människors vandring då de kanske inte ville ha mig släpandes.

Vi pratade om detta senare jag och L och vi hade båda tänkt likadant, hennes pappa hade velat gå med mig men så tänkte de att jag nog ville gå själv så de ville inte störa 🙂 haha ömsesidigt tänkande om både att vilja gå och att respektera att en kanske vill gå själv.

Men lite längre fram på dagen kom jag ikapp dem och vi avslutade promenaden in i Logrono (ska vara en våg över N men får inte till det). Det var så som jag hade hoppats på att få gå med dem, underbart! Vissa personer klickar jag med och känslan är bara ”rätt” – jag vet inte hur jag ska förklara det. men L och hennes pappa var ”rätt” – personer för mig att gå tillsammans med.

Dagens promenad slutade på 28 km och Logrono var en större stad med mycket folk. Solen var varm och staden var vacker och jag hade några nya vänner att gå med 🙂