smärtan tar över

Jag vaknar ytterligare efter natt av dålig sömn på grund av den ihållande smärtan som jag känner i mina knän. Den är inte att leka med, men återigen är jag fast besluten om att inte stanna upp, jag vill inte stanna kvar och inte kunna gå med P och N. Jag biter ihop och kämpar framåt. Smärtan i knäna blir liiiiite lättare när jag är varm i kroppen och så länge det är plant – nerför är värst, finns nästan ingen balans i benen om vi går på en stig. Det går på grund av detta långsammare, vilket samtidigt gör att jag ser mer av promenaden, istället för att springa fram mot dagens mål.

Jag får påminna mig själv om att målet inte handlar om att hitta en säng för natten, målet är vandringen, stegen framför varandra. Det är naturen runt omkring och människorna som jag får möjlighet att prata med som gör hela upplevelsen. Men jag är van vid att ta mig fram till en slutdestination – det är svårt i början att landa i nu:et.

Vi går mot Pamplona, det är dag tre på vandringen och solen börjar titta fram, värmen kommer och promenaden är så vacker. Vi går tillsammans men hamnar bredvid några andra tjejer som också är här och går. Jag upplever att de känt varandra sen tidigare och går tillsammans (detta skulle visa sig vara fel uppfattning 😉 ) vi byter några ord och den vanliga hälsningsfrasen ”Buen Camino”! Jag fick en längtan att få gå med dem, jag ville träffa fler människor, mitt hjärta hoppade till och jag önskade att de kunnat gå med mig/oss lite längre.

Maten ser väldigt likadan ut varje dag. Som känslig mot gluten åt jag min tortilla de patata, lunch brukade bli samma sak igen, kaffe på det och till middag serverade de flesta ställen en tre rätters, för ca 11euro inkusive dryck. Tre rätters låter fint, och på ett sätt var det fint. Vi fick välja på kött eller fisk till varmrätt tillsammans med pommes frites, förrätt var en enkel sallad, och efterrätt var glass eller någon enklare kaka. detta var måltiderna i princip hela tiden. Kom vi till en storstad fanns det ett utbud som liknar storstäder och då passade vi på att äta något annat. Men ute i byarna var det oftast detta som erbjöds.

Jag var ganska så hungrig så när middagen kom att jag åt tacksamt upp det som bjöds, slukade allt. Självklart fanns det på de flesta ställen möjlighet att laga egen mat, detta gjorde vi några gånger när det inte var för trångt och vi inte var för hungriga och kände att vi behövde något annat än pommes frites – blev vanligtvis ris, men en gång fann jag glutenfri pasta och ni skulle sett lyckan i mitt ansikte – det var en måltid jag sent skulle glömma.

Tacksamheten för det enkla blir mer och mer tydlig ju längre vandringen gick. Jag kom att uppskatta möjligheten till att kunna ta en minut längre dusch för det var ingen kö bakom mig, eller att sängarna var avskiljda med väggar emellan, eller när det gick att ladda kamerabatteri och telefonen. när en hade en egen sänglampa, eller att det inte var någon som snarkade i samma sovsal. Enkelheten och de små sakerna blir så värdefulla, det jag tagit föregivet tidigare är inte givet på caminon. Men det är väl också det som jag var ute efter.