REGN

Vi kliver tyst upp ur våra sängar, smyger ut ur Albergue, ut i den tysta tidiga morgonluften som idag är fylld av regn. Jag har regnkläder med mig så jag byter om till regnbyxor och regnjackan och de andra har ponchos och regnkläder. Vi gör oss redo, så redo vi kan och håller tummarna att det kanske lättar efter ett tag.

Idag viker vi av från min guidebok återigen för att bege oss till Mazarife. Vägen min guidebok visar skulle gå längs med en bilväg och det kändes inte så roligt, S och Ts Guidebok visade på en lite mer intressant väg att gå så vi bestämde oss för den….vilket skulle vara liiiiite av ett misstag – på grund av regnet.

Efter tio steg var vi blöta, utan att överdriva 😉 men humöret var på topp, vi var alla tillsammans och vi gick in för att göra det bästa av situationen. När man väl är blöt, kan man lika gärna bara släppa det och försöka se det positiva i stunden istället.

Vi hittade en lekplats längs vägen som hade en stor rund gunga där vi fick plats allihopa på så vi gungade på den och skrattade.

När vi började vika av från bilvägen och ta oss in på den andra guidebokens väg insåg vi att detta inte skulle bli en enkel match. Det var grus/lerväg och ni kan ju tänka er hur den blev i regnet som vägrade att upphöra. På vissa ställen blev det halt, vi skrattade åt vårt val av väg – men även här – nu var vi på denna vägen och vi orkade inte och ville inte vända tillbaka.

Vi mötte flera som valt att gå denna vägen och beklagade sig lite över valet. bland annat mötte vi en fransk kille i tidiga 20 åren vid namn Lu. Han var dock vid gott mod och struttade fram som om han inte hade några problem i världen alls….vilket är väldigt skönt men kan bli frustrerande när en annan har hon i knäna, tusen blåsor och skavsår m.m…. men vi lär oss att vara glada för allas skull 😉

Väl i Mazarife tar vi in på första bästa Albergue, ALLT är blött. Tack och lov hade jag en vattentät påse i ryggsäcken med mina ombyten som inte var blöta. Vi lär känna flera människor som kommer att betyda mycket för oss under resans gång, bland annat två kvinnor en från USA och en från Sydafrika – de kände inte varandra sedan innan men lärde känna varandra på caminon. Jag tror det var dem som började kalla oss ”the international girls”.

Vi åt god mat och värmde upp oss inför morgondagens promenad.

Buen Camino!

skulle mina knän överleva detta?

Vaknar av knän som dunkar av smärta. Det gör så ont när jag ställer mig på dem att det tåras i ögonen. Men jag har bara dagens vandring för ögonen och att vara här, så jag ignorerar smärtan, placeras den på den mentala hyllan ställer glädjen över att vara här framför smärtan.

Ryggsäcken väger på något sätt mer idag än i går. det är tyst i salen när jag smyger ut till den fuktiga morgonluften. P och N och jag ska gå tillsammans, vi bestämde det igår kväll vid middagen. Jag är så glad och tacksam över att ha någon att prata med, att få dela denna upplevelse med. N hade också ont i knäna, även Peter hade känningar. Vi inser i efterhand att gå uppför och sedan glatt traska nerför gjorde inte våra knän en tjänst. Delad smärta är halverad smärta så vi traskar på.

En röd tråd genom hela Caminon blir sökandet efter första kaffen. Finns det något café öppet? För min del som är känslig mot gluten sökte jag även efter något att kunna äta som inte var bröd – vilket i stort sett hela tiden blev ”tortilla de patata” – god men efter 6 veckor blir jag ganska så trött på den 🙂

Dagens promenad var blöt och hal. Det regnade inte men hade regnat hela natten och i luften var fuktigheten hög. Vissa sträckor gick uppför andra nerför och nerför blev ibland väldigt hala när stigarna var lagda med sten:

Vi hittade både kaffe, tortilla de patata, lunch och ett till ställe att sova på. Att hitta någonstans att sova var något jag stressade upp mig för i början. Mycket på grund av mitt kontrollbehov – jag vill gärna veta vart jag ska sova, att jag inte kommer behöva sova på gatan. Det här med att inte veta är jobbigt – men något som hela denna promenad skulle komma att kretsa kring. Det går inte att veta allt i förväg, det gick inte alltid att boka sovplatser i förväg, det fanns inga garantier att sovplats skulle finnas dit jag kom – och detta kunde ibland äta upp mig. Jag som gärna kollar google maps och satellitbilder dit jag ska resa, ner på gatunivå för att jag har svårt att inte veta hur det ser ut, hur gatorna ser ut kring där jag ska bo m.m. Men jag insåg också att jag skulle inte kunna kunna göra denna vandring om jag fortsatte med denna stress.

jag hade ju mina knän att tänka på och stressa upp mig över….