23 juni 2015 FRAMME

Vi vaknar på hotellet. De andra tjejerna och T’s pappa börjar gå, jag och L möter upp dem den sista sträckan in i Santiago de Compostella.

Vi sjunger ”små grodorna” vägen in till vårt mål. Pilarna och snäckskalen kommer leda oss till den stora katedralen.

36 dagar tog det, då hade jag även 3 dagar av vila under sträckan (Burgos, Leon). Jag startade min resa med att flyga till San Sebastian den 18 maj, den 19 tog jag mig till St. Jean Pied du Port och började promenera – då tillsammans med P och N – efter tre dagar fick jag lov att stanna för att låta mina knän vila – då trodde jag att jag skulle behöva ge upp helt.

Träffade Camino-mammorna dag 4 som totalt räddar mig ur både sorg, förtvivlan och hopplöshet. Dag 5 träffar jag L och hennes pappa – Jag återfår hoppet om att jag faktiskt kommer kunna lära känna nya människor på resan och inte vara helt ensam, och att jag kunde ta taxi för att underlätta promenaden, jag kunde skicka min ryggsäck i förväg så jag slapp bära på den vikten.

Här går vi nu, tillsammans ingen före ingen efter. vi sjunger och skrattar och pratar om hur sjukt det är att vi är här nu. När vi ser staden börja växa i horisonten. Vi är lyckliga och nervösa. Bubblan som vi befunnit oss i är på väg att spricka. Det är kanske dags nu ändå.

Vi kommer in och jublar, vi hörs över hela staden 🙂 Två kvinnor vi träffat längs vägen som började kalla oss the international girls ropar ut från deras hotellrum ” we heard you when you arrived”. Vår glädje spred sig, vi kunde inte vara tysta. Vi gick till pilgrimskontoret för att stå i kö och hämta ut våra diplom.

Jag slängde mina knästöd – Jag var redo att lämna dem bakom mig. Jag slängde kläder jag gått i för jag ville inte se dem mer, och samtidigt var de så solblekta och slitna att jag kände mig klar med dem. De hade gjort sitt.

bytte om till flipflop och la skorna i ryggsäcken. Vi gjorde det vi tog oss i mål!

Buen Camino! jag kommer snart igen 🙂

Amerikanska pannkakor

Vi går fortfarande upp tidigt, försöker avverka första milen innan vi stannar för första kaffe pausen. Det är något magiskt med morgonluften.

Vi planerar att ha pannkaksfest dagen till ära, dit vi kommer och jag får reda på att T bad sin pappa ta med HELA vägen från USA – GLUTENFRI PANNKAKSMIX. Alltså jag blir så glad för deras omtanke att jag börjar gråta. Då hade hon hört av sig till honom och berättat att jag inte kunde äta pannkakor och på så sätt fixat med sig glutenfri mix. Människor och deras omtanke ❤

Varje steg nu är närmare och närmare målet. Jag har redan min flygbiljett hem bokad, de andra börjar kolla upp och planera avfärd. Jag ser att jag kommer få 3-4 dagar i Santiago de Compostella innan avfärd, De andra planerar att också stanna kvar en stund för att samla sig och för att vi ska kunna avsluta vår resa tillsammans.

86 km kvar….kommer ni ihåg när jag hade 800 km kvar….

Buen Camino!

Gemensamma duschar!

L tog taxi dessa sträckor då hon inte mådde bra, jag kände mig också hängig men fortsatte gå för jag kände mig inte tillräckligt hängig att ta taxin.

Det var inte mycket att berätta om själva promenaden, jag gick mycket för mig själv då jag kände mig tröttare och lite socialt utmattad – min introverta sida började få lite panik 🙂 Så det var skönt att stundvis få gå lite i tystnad och kontemplera att vandringen snart var färdig. Jag både längtade och skrämdes av att komma tillbaka till verkligheten som det kändes.

Jag saknade även L att promenera med, kanske hade det lite med saken att göra också 🙂

Vi kommer till Portomarin och här kom det upp lite kulturella skillnader mellan oss som gick. De hade ryktas om att det på detta Albergue var gemensamma duschar – dock var männens och kvinnornas separerade. Jag tyckte inte att det var något konstigt med detta – uppvuxen i Sverige med badhus och vår skola där duscharna oftast är ett stort rum (dock separerade för könen) så upplevde inte jag något konstigt med dessa duschar. Men många av de andra var helt chockade att det bara var bås utan dörrar så man kunde se varandra.

Vi skrattade mycket åt detta och hur vi växer upp på olika sätt och jag kände mig helt plötsligt väldigt fri med min nakenhet i jämförelse. Det fanns ju väggar mellan båsen och det var ju väldigt separerande, sen var vi ju alla kvinnor 🙂 Men vi är olika och det var kul att höra om detta och lära sig hur olika det kan vara. något vi tar föregivet här behöver inte alls vara så på andra ställen.

Buen Camino!

1 månad till fots

Det börjar kännas i kroppen. Att jag gått i princip varje dag någon mil eller flera. Det börjar kännas att maten inte är den bästa och att jag kanske (bara kanske) kompenserar med att äta för mycket socker (godis – som jag skulle sluta med).

Vi passerar idag Sarria som är staden där MÅNGA BÖRJAR promenera ifrån ifall de inte hinner gå HELA caminon. Promenaden från Sarria till Santiago de Compostella ger en ett diplom på att du gått en del av sträckan.

Vi möter här upp T’s Pappa som kommit hit från San Francisco för att gå denna sista bit tillsammans med henne, han fick dock oss alla andra på köpet :). B (mannen från Astorga som ville ta oss under sina vingar – vilket gör att han vill bara vara snäll men vi blir mest irriterade) gav oss tipset att inte på i Sarria utan promenera vidare förbi och stanna i en liten by strax utanför som heter Barbadelo.

Det är mycket mer människor på caminon nu än vad det varit. Sommaren är här och människors semestrar börjar – vilket märks. Juli augusti är de populäraste månaderna att gå, alla har ju inte heller möjligheten att promenera då vi gick (18 maj gick startskottet för mig).

Vi får plats på ett fint och fräscht Albergue i Barbadelo som inte många andra stannar vid, vi får tacka B för detta tips trots allt. Det är spännande att ha med T’s pappa i mixen, han tar in lite ny energi i gruppen!

Buen Camino!

Buck up and kiwi down.

Dagens vandring skulle gå via en sträcka som jag läst om innan jag begav mig till caminon samt blev förvarnade för när vi väl började gå. Längs denna sträckan hade en kvinna blivit kidnappad från och de hade inte hittat henne igen (!).

När vi började gå så såg vi ett gäng män som stod längs med vägen och bara stod. Vi tyckte först att detta var väldigt märkligt med tanke på vad vi hört om som hade hänt. Männen bara hälsade på oss. längre fram förstod vi att de stod där för att hålla koll så inget skulle hända oss som gick.

Jag skulle även vilja berätta om ett uttryck som vi började att säga för att peppa varandra framåt: Buck up and kiwi down. Buck up – är ett uttryck som de i engelskan säger för att någon ska kämpa på, eller ta sig igenom något som kanske är jobbigt.

Kiwi down – la vi till efter att träffat en kvinna från Nya Zeeland som första dagen ramlade på caminon och bröt armen på två ställen! hon fick den omhändertagen i Pamplona, fortsatte gå kom till Burgos för en rutinkoll, de var inte nöjda och opererade henne igen för att rätta till det. Men hon åkte inte hem för det. Hon gick till slutet. Hon blev en inspirationskälla för oss när vi hade ont. därav ”Buck up and Kiwi down!”

Jag och T gick långsammare denna dagen på väg upp till Foncebadón. S hade skrivit detta i gruset till oss, det var så himla gött att få det där och då, för att orka kämpa upp lite till. Det var kyligt i luften för vi kom högre upp. Foncebadón kom vi att minnas som ”Harry Potter” – byn. Det var även här vi mindes att vi kan få det vi önskar. S hade önskat en öppen spis och god mat. Vi fick bägge 🙂

Buen Camino!

En stund av vila

Dagen i Leon blev att strosa runt och upptäcka lite av staden, men jag kan i ärlighetens namn säga att jag var trött på att gå så drog ut på tiden att vila och samla kraft. Jag, T och A tog oss till Albergue i Leon för att få plats och ta plats till L och S när de skulle komma.

Jag minns att det fanns ett coolt café i närheten som hade en snygg kaffemaskin 🙂

På kvällen när S och L kommit gick vi till stället med de glutenfria hamburgarna – jag blev inte missnöjd 😉

Buen Camino!

LEON!

Morgonens vy, denna utan filter.

Dagens promenad skulle bli lättare vi skulle gå till Mansilla de las Mulas. Därifråmn tänkte jag, A och T ta taxi in till Leon, för att få en dags vila i storstaden. Vi hade bokat egna hotellrum och jag såg verkligen fram emot att få en natt att sova ostört.

Sträckan dit var dock lång, och lång utan några byar eller café, därav att vi igår hade handlat av mannen med den trasiga maskinen igår, för att få ihop lite frukost.

picknick frukost längs vägen – dock ingen cafe con leche! det är en relativt behaglig promenad, vi går och går och går tills vi kommer fram. S och L beslutar sig dock för att stanna en natt i mansilla och promenera in i Leon i morgon. på så sätt får vi som vill vilodag och de som vill gå kunde gå. Detta var så underbart med denna grupp också att vi kunde släppa varandra och mötas upp igen.

Utsikten från hotellrummet. Leon bjöd på mycket gott. Dock denna första kväll tog jag ett bad, gick ut och handlade saker att äta på rummet, däckade av i sängen och missade att S och T var ute och åt och hade hittat ett ställe med glutenfria hamburgare – så kan det vara ibland när tröttheten tar över.

Buen Camino!