mina ”Camino-Mammor”

I går berättade jag om de fantastiska kvinnorna från Brasilien som hjälpte mig med akupunktur och umgicks med mig vid middagen. Nu vill jag lyfta fram dem som räddade hela min vandring.

Jag vaknade och hade fortfarande ont, men jag tror hon sa det till mig genom sin kompis som pratade engelska att det kunde ta någon dag innan jag kände av förbättring. Jag levde dock denna morgon på hoppet som jag fick tack vare dessa två underbara kvinnor. Varje steg jag tog gjorde så fruktansvärt ont, men morgonen var fin och för första gången under dessa fyra dagar slog jag på musik i öronen, min syster har en spellista som heter ”musik för fantasin” på Spotify. Jag behövde höra något annat än mina katastroftankar. Naturen upp för berget var fantastisk, byn vaknade långsamt medan jag tog försiktiga steg framåt och uppåt.

Just den här tiden fanns det inte någon som gick här, de flesta började i Pamplona så jag hade någon timme innan de första skulle komma i kapp mig. När en går caminon följer en inte direkt en karta, utan det är utmärkt längs vägen vart du ska gå någonstans, det finns målade gula pilar, snäckskal, blå skyltar m.m. Ändå tvekade jag inför vissa delningar, kanske för att jag bara hade mig själv att förlita mig på. Men det jag visst från guideboken var att jag skulle upp på berget och sedan ner igen för att komma till Puente la Reina som var gårdagens mål men blev mitt mål idag istället.

Det är så otroligt vackert när en kommer upp på höjden. Musiken passade så in i miljön och jag föreställde mig att jag var en av hoberna i sagan om ringen, ute på äventyr. Mina knän smärtade allt mer och det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Jag nådde toppen av berget och gruvade mig för nedgången. ställde mig vid kanten och insåg att det var verkligen brant nerför för en som hade ont i båda knäna.

Jag tog försiktiga steg framåt, ett framför de andra. Grät av smärtan men tänkte att jag kan inte vända om nu, det är nerför åt båda hållen. kom fram till en bänk och satte mig där för att vila. Jag vet inte om knäna tackade mig för det, men jag satt där en ganska lång stund, personer passerade mig och hälsa glatt ”Buen Camino” – jag blev bitter och svarade tyst ”skit ner er, med er Buen Camino”, kanske inte ett av mina stoltaste ögonblick, men frustrationen över att se dessa människor trippa glatt ner för backen utan synliga problem (betoning på synliga, de kanske också hade ont, skavsår m.m som jag inte såg).

tillslut tar jag mig ner för backen och fram till Puente la Reina, jag försöker hitta in till alberguet, det första jag ser när jag kommer in i staden. Runt hörnet ser jag två kvinnor stå och prata med varandra. De ser mig och har berättat i efterhand att jag såg helt förstörd ut (hahaha). De bokstavligt talat fångade upp mig tog med mig in på restaurangen i väntan på att alberguet skulle öppna. De presenterar sig och vi kallar dem E och L.

vi checkar in och vid incheckningen ser jag att de har en sjukgymnast som kommer dit på eftermiddagen och jag kan boka tid med honom, så det gör jag, jag tänker att jag behöver ta varje liten uns av hjälp som finns att få. E och L har ett eget rum medan jag sover i det billigaste vilket är sovsalarna. Jag passar på att duscha för det är fortfarande helt tomt på människor, E kommer med två påsar is till mina knän som hon hämtat i baren. E är en ängel med en ängels tålamod.

Jag äter middag med E, L och W. W bodde på ett annat albergue, men hon var full av glädje och skratt. jag sitter där vid middagsbordet, förundrad över hur fantastiskt det är ändå, viken tur jag har som hamnade här just nu, och träffade dessa kvinnor som kom att bli mina ”camino-mammor”, E, L och W dom räddade mig från att ge upp, de rädda mig från min egna stolthet och mina katastroftankar tystnade. Jag insåg när jag gick och la mig igen efter denna kvällen att det kommer ordna sig det här, jag behöver släppa på kraven av hur jag tänker att MIN pilgrimsvandring ska se ut, jag behöver lära mig att ta det som det kommer och lyssna på knän och kropp – något som ska visa sig vara väldigt svårt i början.

På kvällen möter jag även fler personer som jag börjar prata med och jag förstår att om jag vill så kommer det finnas människor att prata med längs vägen.

Buen Camino! 🙂

valet eller kvalet

Vi hade bokat in oss på ett hotell i Pamplona. Jag och N delade rum, P hade ett eget. vi var ut och åt god mat, hittade ett ställe med glutenfri hamburgerbröd och glutenfri öl 🙂 Jag skrev det i går, lyckan i de små sakerna!

Denna natt sov jag nästan ingenting, jag ville plocka av mig mina knän och slänga bort dem någonstans. Tårarna tryckte hela tiden bakom ögonlocken. Det gjorde så ont och så fort jag var still så dunkade de av smärta. Vi började gå ut från Pamplona, P började lite senare men kom ikapp oss och gick före oss, han hade kommit upp i fart och ville hålla tempot. N hade också ont i knäna men verkade kunna bita ihop bättre.

Naturen var fantastisk och vädret var sommar, jag kunde mitt i all smärta känna en viss glädje, även om den hade krympt med de steg jag tagit. Vi kom fram till en by som heter Zariquiegui där jag efter lunch fick lov att avbryta resten av dagens vandring. N försökte peppa på mig och sa att om vi bara tog oss över ”berget” och ner till byn efter så kunde vi stanna där, men jag kunde inte förmå mig att gå ett steg till uppför, ej heller ett steg nerför.

Här skiljdes min väg från N och P, vi kom inte i kapp varandra längs vägen, vi höll dock kontakt via whatsapp så jag visste hur det gick för dem (båda fick lov att avbryta på grund av smärta i knän efter någon vecka).

jag hade införskaffat knästöd som hjälpte liite.

Jag fick en säng på stället där vi åt lunch, fick med mig lite is i en påse upp till sängen som jag placerade på mitt knä. Jag var förtvivlad, jag hade ingen aning om jag skulle kunna överhuvudtaget fortsätta i morgon. 4 dagar hade jag gått, det kändes som ett så stort misslyckande att behöva åka hem redan. Jag var så arg och besviken på mina sketans knän som skulle ge upp nu.

Jag var samtidigt orolig över att behöva gå ensam igen. Katastroftankar har jag nära till 😉 Tänk om jag inte skulle träffa någon annan som ville gå med mig? Eller prata med mig? Skulle jag gå resterande 5 v ensam?!? Jag hinner tänka så mycket under så kort tid och när Jag har ont någonstans som nu när jag låg i det ensamma rummet med tomma sängar – då är katastroftankarna mitt sällskap.

Jag vet inte hur länge jag låg där och tyckte synd om mig själv med upphöjda knän och is som nästan smält bort, när två kvinnor från Brasilien klev in. De hade också valt att ta natten här, lite off från den vanliga rutten (den vanliga rutten var i enlighet med diverse guideböcker som de flesta hade så även jag). En av kvinnorna pratade lite engelska men den andra pratade inte ett ord engelska. Hon som pratade engelska frågade hur det var med mig och såg isen på mitt knä, hon sa något till sin kompis på portugisiska och vände sig sedan till mig igen och frågade om jag ville ha akupunktur på mitt knä! Den andra kvinnan var nämligen sjukgymnast och hade med sig nålar. Jag hade aldrig fått akupunktur i hela mitt liv, men jag blev så himla glad och var desperat på att få någon form av hjälp – och här stod hon, från Brasilien som inte pratade engelska, som stannade och bodde i samma rum som jag och hon var sjukgymnast!

Det här är något som jag kommer berätta mer om längs vandringen – människornas vänlighet över språket. Jag mötte så mycket kärlek, tro och hopp på denna vandring. Hjälperbjudanden, peppning, stöttning, sång, dans, glädje – ALDRIG har jag upplevt något liknande i hela mitt liv. Människor som ställer upp för varandra trots att vi inte kan förstå varandra. Som delar med sig av det lilla de har till varandra.

Jag fick akupunktur den kvällen på det knät som gjorde mest ont – det blev senare mitt bästa knä genom promenaden. Som ni kanske förstår så avbröt jag inte denna promenad, några knän ska inte få stoppa mig. Det må ha gått långsamt, men det gick framåt.