31 km!

Vissa dagar går en längre sträckor, andra dagar kortare. Idag var en låååång dag att gå, men det är tur att miljön är både ombytlig och så otroligt vacker. Jag började att promenera ensam även idag, jag L och G hade ju inte sagt något, och då de gick tillsammans ville jag inte heller tränga mig på, men jag kände mig trygg med att vi antagligen skulle mötas någonstans längs vägen! Jag passade på att njuta av mina ensamma timmar på morgonkvisten och letade mig ut ur Logrono som visade sig vara en större stad än jag trott igår!

Just idag hade jag ont i knäna så att det störde mig, antagligen från gårdagens vandring. Jag gick långsamt framåt och passade på att fota alla markeringar pilgrimare använder för att hitta ut ur staden och längs vägarna/stigarna:

Snäckskalet var en av symbolerna som kunde berätta vägen för oss. ibland som denna variant ovan.
Eller som detta gula snäckskal som sitter till vänster på väggen.
det kunde även vara gula pilar som var målade på diverse ytor, här på baksidan av stången på en vägskylt. Det är svårt att se att det är en pil, men ni kan se att det är något gult målat på den hoppas jag 🙂
Eller målade på asfalten tillsammans med hundspår 🙂
De kunde även vara dessa skyltar med en gul pil och en modern variant av snäckskalet.
Så här kunde de också se ut, så fick vi en uppmuntran i hur långt vi hade kvar att gå 😉 vilket var skönt att veta åt två håll, vi tog oss framåt, men det var många steg kvar innan vi nådde målet.
Små pop-up caféer kom längs vägen, vilket var tacksamt då vissa sträckor var långa utan att passera någon by/stad där en kunde köpa något att dricka.

L och G som passerade mig även denna morgon 🙂 (bilden ovan).

Miljöer som var så fina. Det är kul att vandra längs caminon för det är allt i från att gå vid sidan av en väg, till stigar, till grusvägar, mindre asfaltsvägar, gator m.m. Det är natur som går genom städernas höghus, till vinfält, åkrar, skog, genom underbara fält av vallmo, det går upp och det går ner och vissa sträckor är så raka att slutet inte går att se.

Vi närmar oss Nájera och jag har kommit ikapp och går återigen tillsammans med L och G. Det är varmt, vi är törstiga och dricker det sista av vattnet. Håller våra tummar för att vi är framme snart.

Nájera!

L hade läst om ett Albergue som vi gick till, dock fanns det bara en säng kvar som hon gav till mig för hon och G ville inte sova på olika platser. Ett fantastiskt Albergue med en underbar kvinna som drev det, som bekymrade sig för mina brända axlar!

Här mötte vi även tre andra tjejer, två från USA och en från Australien (dessa tre mötte jag även andra dagen jag promenerade med N och P, vilka jag önskade att jag kunde få snacka mer med!) De heter S, T och A, de hade inte funnit någon sängplats här då det samtidigt var några skolbussar med elever som tog sig fram längs en del av sträckan, så de skulle gå vidare till nästa by.

Jag fortsatte att förundras över människor och deras öppenhet och hjärtlighet. Längs vägen möter jag några gånger även ett äldre par från Frankrike som inte kan engelska och jag bara några få ord på franska. Trots detta är det sådan genuin glädje varje gång vi möts, glädje över att vi båda tog oss hit, jag förstår att de är bekymrade över mina knän, men vi ler och skrattar och kramar om varandra – dessa små gester som är universella i språket – vi förstår dem.