Största äventyret jag gjort.

Jag vaknade på morgonen hos min syster, klockan var svintidigt och jag gick mot bussen som skulle ta mig till Arlanda. Jag var så trött efter att knappt ha sovit något den natten på grund av ångest och resfeber. Benen kändes som bly, de ville inte röra sig. Men jag sa till mig själv att jag skulle ta mig till bussen, det var mitt första mål. steg för steg, bit för bit. Hjärtat slog så hårt att jag kände det mot bröstkorgen.

Bussen kom, vi var typ bara fem personer på bussen som åkte genom den mörka natten. Väl på Arlanda checkade in min ryggsäck och höll tummarna att jag skulle få återse den efter tre flyg. Jag tog mig igenom säkerhetskontrollen med bara en minipanikattack då jag vid ett tillfälle tror att någon snott mitt pass men jag hade bara lagt det i en annan ficka.

Stress nivåerna pumpar adrenalin, man kanske skulle kunna tro att jag skulle flyga till månen, men nejdå, jag skulle bara till San Sebastian i Spanien -så…fullt rimligt att ha panikattack och ångest som nästan kväver mig…

Jag är på väg, ensam. Jag och min ångest. Varför får jag dessa idiotiska idéer att göra saker själv? varför väntade jag inte på att någon skulle kunnat resa med mig? Men där var vi i alla fall, jag, min ångest och tankarna. Just då hade jag gärna bytt ut två av mina ”resekompisar” mot någon/något annat 😉

Jag var ensam, men det fanns flera där på Arlanda den morgonen. Alla var på väg, inklusive jag. Jag tog några djupa andetag, hittade den dyraste glutenfria frukosten – orkade inte bry mig – satte mig ner och började skriva – Det är vad jag gör när det blir för mycket uppe i huvudet. För att reda ut så jag inte går vilse i min egen hjärna bland alla tankar. Orden landar på pappret, de blir begripliggjorda och jag kan se dem för vad de är och inte för ett enda stort kaos.

Jag var stolt för jag hade tagit mig så här långt – till frukost på Arlanda. Dagen innan hade jag tänkt åka hem till föräldrarna istället och gömma mig i 6 veckor och ljuga om att jag åkt, för jag var så rädd, nervös och rädd och stressad, och rädd. Så många känslor som åt upp mig. Men nu satt jag här på Arlanda åt frukost och första målet var gjort. Jag tog mig hit.