valet eller kvalet

Vi hade bokat in oss på ett hotell i Pamplona. Jag och N delade rum, P hade ett eget. vi var ut och åt god mat, hittade ett ställe med glutenfri hamburgerbröd och glutenfri öl 🙂 Jag skrev det i går, lyckan i de små sakerna!

Denna natt sov jag nästan ingenting, jag ville plocka av mig mina knän och slänga bort dem någonstans. Tårarna tryckte hela tiden bakom ögonlocken. Det gjorde så ont och så fort jag var still så dunkade de av smärta. Vi började gå ut från Pamplona, P började lite senare men kom ikapp oss och gick före oss, han hade kommit upp i fart och ville hålla tempot. N hade också ont i knäna men verkade kunna bita ihop bättre.

Naturen var fantastisk och vädret var sommar, jag kunde mitt i all smärta känna en viss glädje, även om den hade krympt med de steg jag tagit. Vi kom fram till en by som heter Zariquiegui där jag efter lunch fick lov att avbryta resten av dagens vandring. N försökte peppa på mig och sa att om vi bara tog oss över ”berget” och ner till byn efter så kunde vi stanna där, men jag kunde inte förmå mig att gå ett steg till uppför, ej heller ett steg nerför.

Här skiljdes min väg från N och P, vi kom inte i kapp varandra längs vägen, vi höll dock kontakt via whatsapp så jag visste hur det gick för dem (båda fick lov att avbryta på grund av smärta i knän efter någon vecka).

jag hade införskaffat knästöd som hjälpte liite.

Jag fick en säng på stället där vi åt lunch, fick med mig lite is i en påse upp till sängen som jag placerade på mitt knä. Jag var förtvivlad, jag hade ingen aning om jag skulle kunna överhuvudtaget fortsätta i morgon. 4 dagar hade jag gått, det kändes som ett så stort misslyckande att behöva åka hem redan. Jag var så arg och besviken på mina sketans knän som skulle ge upp nu.

Jag var samtidigt orolig över att behöva gå ensam igen. Katastroftankar har jag nära till 😉 Tänk om jag inte skulle träffa någon annan som ville gå med mig? Eller prata med mig? Skulle jag gå resterande 5 v ensam?!? Jag hinner tänka så mycket under så kort tid och när Jag har ont någonstans som nu när jag låg i det ensamma rummet med tomma sängar – då är katastroftankarna mitt sällskap.

Jag vet inte hur länge jag låg där och tyckte synd om mig själv med upphöjda knän och is som nästan smält bort, när två kvinnor från Brasilien klev in. De hade också valt att ta natten här, lite off från den vanliga rutten (den vanliga rutten var i enlighet med diverse guideböcker som de flesta hade så även jag). En av kvinnorna pratade lite engelska men den andra pratade inte ett ord engelska. Hon som pratade engelska frågade hur det var med mig och såg isen på mitt knä, hon sa något till sin kompis på portugisiska och vände sig sedan till mig igen och frågade om jag ville ha akupunktur på mitt knä! Den andra kvinnan var nämligen sjukgymnast och hade med sig nålar. Jag hade aldrig fått akupunktur i hela mitt liv, men jag blev så himla glad och var desperat på att få någon form av hjälp – och här stod hon, från Brasilien som inte pratade engelska, som stannade och bodde i samma rum som jag och hon var sjukgymnast!

Det här är något som jag kommer berätta mer om längs vandringen – människornas vänlighet över språket. Jag mötte så mycket kärlek, tro och hopp på denna vandring. Hjälperbjudanden, peppning, stöttning, sång, dans, glädje – ALDRIG har jag upplevt något liknande i hela mitt liv. Människor som ställer upp för varandra trots att vi inte kan förstå varandra. Som delar med sig av det lilla de har till varandra.

Jag fick akupunktur den kvällen på det knät som gjorde mest ont – det blev senare mitt bästa knä genom promenaden. Som ni kanske förstår så avbröt jag inte denna promenad, några knän ska inte få stoppa mig. Det må ha gått långsamt, men det gick framåt.