att känna sig stolt…

Jag inser att vi inte ens kommit till själva vandringen än, men jag känner att det är viktigt att få ett perspektiv på vad jag bar med mig. Jag trotsade alla tankar och ångesten inom mig för att göra detta, det tog all min energi att fortsätta mot målet. Ibland är det så i livet, det finns saker vi vill göra men ångesten/rädslor/våra egna tankar står i vägen och hindrar oss. Det jag vill visa på är att det går att kämpa sig igenom dem. Att låta dem finnas med på resan, men inte kontrollera den. Det är en av anledningarna till att detta är något av det största jag gjort.

Tåget kom in i Biarritz och det jag visste var att jag därifrån tidigt på morgonen skulle ta en buss till starten av resan, en by i södra Frankrike som heter st. Jean Pied du Port. Jag tittade mig omkring, för att se om jag kunde köpa biljett redan nu, men det var stängt och återigen en automat som jag inte förstod mig på.

Jag beslutade mig av ren trötthet att jag får ta det i morgon när jag har sovit. Jag hade nu varit igång och rest i över 12 timmar, äntligen hade jag nått ett för mig stort delmål. jag plockade snabbt upp mobilen, jag öppnade maps och lokaliserade hotellet där jag skulle sova för natten, huvudvärken började komma smygande ett säkert tecken på att jag började sakta men säkert slappna av.

Hotellet låg inte lång från stationen, vilket kändes skönt då jag skulle med bussen som gick typ 7 på morgonen (minns inte exakt tid). Hotellet låg på en gata som jag mindes att jag upplevde som lite osäker, men kanske främst för att jag var själv och det var kväll – närmare natten. Men jag blev så glad av att se den röda hotell skylten, skyndade mig in och möttes av en trevlig fransk ung kvinna som checkade in mig och förklarade på knackig engelska att de hade lite enklare snacks i baren jag kunde äta. Jag var egentligen svin hungrig, men tog det som gick att få, dock gick jag till rummet först för att lämna av mig alla grejer.

Rummet var enkelt inrett med en säng och ett skrivbord; badrum och dusch delades med andra på våningen vilket jag först tänkte ”nej vad jobbigt” – sen insåg jag att de närmast 6 veckorna kommer handla om offentliga toaletter och dela rum med många fler, så jag ändrade mig och njöt av att i alla fall ha ett eget rum.

Då jag inte pratat med någon på hela resan, var jag så pratsugen, men det var inte hon på hotellet 😉 haha! Jag tog ett glas vin för att fira och någon charkbricka som de hade och åt den och förundrades över att jag äntligen var framme. Jag överlevde ångesten och flygrädslan, jag lät inte den vinna över mig. Jag tillät mig känna mig stolt över detta lilla steg som jag just tagit. Känslan av att vara på väg mot att uppfylla en dröm, att trotsa ångesten och rädslorna.

Det skulle bli bra det här.