mina ”Camino-Mammor”

I går berättade jag om de fantastiska kvinnorna från Brasilien som hjälpte mig med akupunktur och umgicks med mig vid middagen. Nu vill jag lyfta fram dem som räddade hela min vandring.

Jag vaknade och hade fortfarande ont, men jag tror hon sa det till mig genom sin kompis som pratade engelska att det kunde ta någon dag innan jag kände av förbättring. Jag levde dock denna morgon på hoppet som jag fick tack vare dessa två underbara kvinnor. Varje steg jag tog gjorde så fruktansvärt ont, men morgonen var fin och för första gången under dessa fyra dagar slog jag på musik i öronen, min syster har en spellista som heter ”musik för fantasin” på Spotify. Jag behövde höra något annat än mina katastroftankar. Naturen upp för berget var fantastisk, byn vaknade långsamt medan jag tog försiktiga steg framåt och uppåt.

Just den här tiden fanns det inte någon som gick här, de flesta började i Pamplona så jag hade någon timme innan de första skulle komma i kapp mig. När en går caminon följer en inte direkt en karta, utan det är utmärkt längs vägen vart du ska gå någonstans, det finns målade gula pilar, snäckskal, blå skyltar m.m. Ändå tvekade jag inför vissa delningar, kanske för att jag bara hade mig själv att förlita mig på. Men det jag visst från guideboken var att jag skulle upp på berget och sedan ner igen för att komma till Puente la Reina som var gårdagens mål men blev mitt mål idag istället.

Det är så otroligt vackert när en kommer upp på höjden. Musiken passade så in i miljön och jag föreställde mig att jag var en av hoberna i sagan om ringen, ute på äventyr. Mina knän smärtade allt mer och det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Jag nådde toppen av berget och gruvade mig för nedgången. ställde mig vid kanten och insåg att det var verkligen brant nerför för en som hade ont i båda knäna.

Jag tog försiktiga steg framåt, ett framför de andra. Grät av smärtan men tänkte att jag kan inte vända om nu, det är nerför åt båda hållen. kom fram till en bänk och satte mig där för att vila. Jag vet inte om knäna tackade mig för det, men jag satt där en ganska lång stund, personer passerade mig och hälsa glatt ”Buen Camino” – jag blev bitter och svarade tyst ”skit ner er, med er Buen Camino”, kanske inte ett av mina stoltaste ögonblick, men frustrationen över att se dessa människor trippa glatt ner för backen utan synliga problem (betoning på synliga, de kanske också hade ont, skavsår m.m som jag inte såg).

tillslut tar jag mig ner för backen och fram till Puente la Reina, jag försöker hitta in till alberguet, det första jag ser när jag kommer in i staden. Runt hörnet ser jag två kvinnor stå och prata med varandra. De ser mig och har berättat i efterhand att jag såg helt förstörd ut (hahaha). De bokstavligt talat fångade upp mig tog med mig in på restaurangen i väntan på att alberguet skulle öppna. De presenterar sig och vi kallar dem E och L.

vi checkar in och vid incheckningen ser jag att de har en sjukgymnast som kommer dit på eftermiddagen och jag kan boka tid med honom, så det gör jag, jag tänker att jag behöver ta varje liten uns av hjälp som finns att få. E och L har ett eget rum medan jag sover i det billigaste vilket är sovsalarna. Jag passar på att duscha för det är fortfarande helt tomt på människor, E kommer med två påsar is till mina knän som hon hämtat i baren. E är en ängel med en ängels tålamod.

Jag äter middag med E, L och W. W bodde på ett annat albergue, men hon var full av glädje och skratt. jag sitter där vid middagsbordet, förundrad över hur fantastiskt det är ändå, viken tur jag har som hamnade här just nu, och träffade dessa kvinnor som kom att bli mina ”camino-mammor”, E, L och W dom räddade mig från att ge upp, de rädda mig från min egna stolthet och mina katastroftankar tystnade. Jag insåg när jag gick och la mig igen efter denna kvällen att det kommer ordna sig det här, jag behöver släppa på kraven av hur jag tänker att MIN pilgrimsvandring ska se ut, jag behöver lära mig att ta det som det kommer och lyssna på knän och kropp – något som ska visa sig vara väldigt svårt i början.

På kvällen möter jag även fler personer som jag börjar prata med och jag förstår att om jag vill så kommer det finnas människor att prata med längs vägen.

Buen Camino! 🙂